Jag minns…

Benny Holmberg författare:

”Jag minns Fisksätra…

personer, händelser, företeelser”

Rami Shaaban back och målvakt i Fisksätra IF Pojkar -75 blev via Järla IF och Djurgården

 uttagen till svenska landslaget i fotboll och gick vidare till Arsenal i Premiere Leauge.

America Vera-Zavala med uppväxt på Lakegatan i Fisksätra, är idag framgångsrik dramatiker med uppsättningar i bland annat Radioteatern och på Dramaten.

Rogelio Duran fritidsledare i Fiskis, far till skådespelerskan Noomi Rapace från ‘Män som hatar kvinnor’. Var Nordens störste flamencosångare med framträdanden internationellt och i Stockholm och på Internationella festen i Fisksätra

 

Fiskiscykel

Teckning av Benny Holmberg

                                                                                  

Jag minns…

Magnus Carlbring, som jag en gång lärde känna som duktig ledare på Forellens fritis i Fiskis fick 1999 Tidningen Vi:s litteraturpris för diktsamlingen Sånger vid E 4:ans avfart. I mars 2009 utnämndes Magnus Carlbring till Månadens diktare av Dagens dikt i Sveriges Radio P1.

24 december 2012 utkom den långa dikten Hord; om den skrev Anna Carlén på Dagens bok: ”Jag sköljs av ett slags surrealistiskt samtidseko som inte tystnar…”

Janne Sangberg gick bort 2014. Han var regissör utbildad på Calle Flygares teaterskola. Han gjorde ett fantastiskt ungdomsarbete i Fisksätra och många ungdomar fick skådespelardrömmar stärkta i hans nyårsrevyer och ungdomsmusikaler. Janne drog också med vuxna i det fascinerande skådespelandet.

Under åren i Fisksätra lärde jag känna Janne som en fin vän och människa och mycket skicklig teaterkonstnär! Hans arbete som både regissör och även medverkande skådespelare i de olika uppsättningarna under hans ledning av revyer, teater och musikaler i Fisksätra gav många unga människor i Fisksätra en fin start i livet och en förmåga att våga uttrycka sig och ta fram sina bästa förutsättningar. I flera revyer kunde även vuxna fisksätrabor medverka och berikas under hans kunniga och entusiastiska ledning.
Många goda skratt och härliga stunder skapades i Jannes närhet som alltid fanns som en central punkt i Fiskis föreningsliv med sin blick och känsla för ögonblicket och stunden. Janne var en människa s
om berikade tillvaron. 

Viktor Friberg började i Jannes regi bland annat i en bejublad roll som Malvolio i Jannes uppsättning i Fisksätra av Shakespears Trettondagsafton. Viktor har sedan medverkat i filmer och teveserier varav de mer kända är Kvällspressen 1992, Kådisbellan 1993, Skilda värdar 2001, Fyra Nyanser av brunt 2004, Lasermannen 2005, Livet i Fagervik 2008, Selmas Saga 2016(Julkalender). Under sommaren 2009 berättade han kärlekssagor i ett tält vid Norr Mälarstrand på Kungsholmen i Stockholm.

Jag lärde känna Viktor personligen, våra barn och familjer umgicks. Vi hade kärleken till berättandet gemensam. Vi upptäckte en dag att våra respektive släktingar på den manliga sidan bakåt till våra farfäder (respektive farfar) hade arbetat på Dunkers gummifabrik i Helsingborg vilket fick oss att orera på vår urspungskånska och tillsammans avnjuta många monologer av Hasse Alfredsssons underbara berättarkonst där skånskan ju har en central roll.

Jag heter Benny Holmberg och är gammal Fisksätrabo. Mina barn växte upp här och under

 åren har jag bott på Ålgatan, Sikgatan, Harrgatan, Forellgatan och  Lakegatan innan jag flyttade från Fisksätra.

Min tid i Fisksätra började när Ålgatan var byggd och det första huset på Sikgatan var färdigt. Saltsjöbanan gick en tid annorlunda sträckning just nere vid stationen men hamnade snart där den ligger i dag. Det var först det gamla tåget med godsvagn där man kunde ta in barnvagnar och cyklar. Det var tillåtet att röka i särskilda kupèer. En gång körde tåget på ett antal kor borta vid Igelboda. Det var hemskt och tragiskt och man pratade länge om det. Saltsjöbanan byggdes en gång på initiativ från Bankdirektör Wallenberg för att forsla affärsmän ut till Grand Hotel i Saltis för vila och rekreation efter affärsmöten inne i Stockholm.

Klätterställningen fiskis

Jag minns grannkänslan i Fiskis. Det var lätt ta kontakt och umgås ‘över räcket’. Det visade sig bland annat när jag var med i teveserien Goltuppen med Thorsten Flinck och spelade en sopgubbe(statist) där självaste Thorsten Flink band mig till händer och fötter i en källare och snodde mina sopgubbekläder. Då talade en granne alltid högljutt till mig när vi träffades ombord i Saltsjöbanan och menade att jag nog skulle ”gå lika långt som Flinken inom filmen!”. Han ville erbjuda folk i tågvagnen kunskap om att han kände mig som ju var ‘uppburen statist’ i teveserien. ”Benny när är nästa tagning! Du kan komma upp på kaffe om du har tid i morgon men du kanske måste hem och läsa in repliker förstås!” Vi var tjenis önskade han visa. En annan granne som bodde i nästa port två våningar upp och var god vän med en dagmamma till våra barn ropade: ”Tjena filmstjärnan! Va snygg du và som sopgubbe!” Det fanns en intim närvarokänsla mellan husfasaderna i Fiskis.

Alla tyckte nog inte det. Ett teatersällskap som en gång skulle spela en teaterpjäs i Fisksätra hade en konferencier som innan föreställningen ställde sig på scenen och vittnade om att han fått självmordskänslor när han första gången gick mellan husen i Fiskis! Hans idè med detta uttalande var väl att han ville visa sitt ‘deltagande’ över att vi tvingades bo i den ‘klaustrofobiska’ förorten. Istället möttes han av ett kraftigt buande från publiken.

Jag minns konduktör Lagerfjärd på Saltsjöbanan som vårdade sin ‘konduktörsstatus’ med noggrann omsorg och praktfull stolthet inför alla passagerare på tåget. När han kom med sin biljettväska iklädd full konduktörsmundering kunde han utbrista: ”Nästa Fisksätra!” med en känsla och emfas värdig en konduktör på Orientexpressen eller kanske att han ombord på nattåget från Göteborg annonserade ingång på Stockholms Central. Hans högljudda tankeutbyte med utländska turister ombord i tåget när han med sin karakteristiska ‘blekingeengelska’ förklarade invecklade övergångar och betalningszoner för de förvirrade turisterna var höjdpunkter under många sommarresor. 

Fisksätra laget

Fisksätra 75:or. Detta var under Konsum-cup. Som de van uppburna av ett massivt publikstöd.

Jag minns att konduktör Lagerfjärd noga vårdade sin fina uniform och det sades att han en gång steg ombord mitt i natten vid Neglinge station i full reglementesenlig mundering och deklarerade på sin stolta blekingska: ‘Får jag be om samtliga biljetter!’

Det sades också att han sov i sin fina uniform om han skulle bli kallade på akut utryckning av något angeläget slag men det var nog bara ont förtal… Vi bodde en period i samma trappuppgång på Sikgatan och han var en mycket vänlig och trevlig själ oerhört samvetsgrann och plikttrogen människa med stort hjärta och mycket humor.

Jag minns Pino Nasca som öppnade ett slags drive-in-pizzeria från sin balkong på nedre botten så folk kunde beställa en lördagens hämtpizza till tevekvällen. Hans ledarskap när det var gårdfest på Lakegatan var mycket en livgivande upplevelse som överträffade det mesta. När någon smygtittade snålt bakom gardinerna från sitt fönster för att av ren nyfikenhet få se om festen kommit igång ljöd hans dånande uppmaning:

”Jajaja, jag ser dig nog! Klä nu på dig den ledigaste stassen och kom ner till oss! Livet är kort men den här festen kommer att vara natten lång! ” Han var dessutom Storstockholms Hyresgästförenings skickligaste medlemsvärvare där han med sin charmiga ordvällande pratmotor tycktes kunna få vem som helst att gå med i föreningen. Av någon anledning ökade andelen kvinnliga medlemmar där han drog fram…

Jag minns John Bååth som utan överdrift kan sägas var en av den tidens hjältar i Fisksätra. John lämnade jordelivet 1999 i stor saknad. John var en sorts vandrande Fisksätraidentitet från den tiden. När jag beskrev vännernas och ortens saknad vid hans bortgång var det hans goda tro på människan jag önskade beskriva:

”John var en god människa med stora visioner och jordnära kontakter. Han såg Fisksätra som ett mänskligt universum.

Många människor hade en livlina till John. När livet krävde det omöjliga kunde John ge avlastning. I Fisksätra arbetade han för att bygga kulturella broar. Ett uttryck för detta var den kulturafton han initierade som också manifesterades uttryckt i litteraturtidskriften Ekolodet som han skapade. Där samlade han skrivande eller andra konstnärligt utövande som bott eller då bodde i Fisksätra. John sjöng i kören i kyrkan. Musiken var som en oundgänglig kroppsdel hos honom. I sin bok Mimmo, Johns sorgebok över sin dotters tragiska bortgång, liknar han ofta känslor och stämningslägen vid passager i olika musikverk, ”löven släpper taget och faller tyngdlöst som i en adagiosats av Mozart” eller ”ljusa glada barnröster som klariner i en Brandenburgkonsert av Bach.”

John ville arbeta för ett gott Fiskstra att bo i och önskade visa upp ett sådant för omvärlden. Men hans projekt var större än så. Han arbetade i sitt stora projekt Mänsklighet som pågick i hela hans liv”

Kulturföreningen

Jag minns Antii Luoto som en lugn och fin man som inte slösade med orden. Han lärde med stor skicklighet ut sina gammeldanser under lektioner på Sikgården vilka han förgyllda till tonerna av sitt underbart hanterade dragspel. Kuriosa i det hela är att denna timide Antti en dag buntade ihop en postrånare inne vid Slussen-Posten på några röda sekunder. Antii hade för utom sin gammeldanslärarauktoritet något bälte på hög nivå inom kampsporterna som gjorde att en postrånare helst inte borde komma in på Posten och vifta med vapen om Antti stod i samma kö…

Jag minns att Cirkus Europa som brukade slå ner sina tältpinnar på parkeringen mellan Fiskis och Saltis en gång tog sina elefanter till centrum i Fiskis för att visa upp och att dessa jättelika djur på vägen slet ner stora grenar ur Allèträden och bajsade stor kokor på sin väg fram. Denna ‘avgång’ använde några av oss till att gödsla våra kolonilotter i Fiskis.

Jag minns också att det anordnades drakflygning och lådbilsrally för barnen.

Och jag kan parentetiskt nämna att jag en gång tagit en femkilosgädda med kastspö nere på ön! Är det rekordet slaget ännu?

Jag minns Maj-Lis och Knut. Detta par som alltid fanns tillgängliga vid alla tillställningar i den tidens Fiskis. Knut den f.d pianopoleraren som alltid var Maj-Lis behjälplig när hon fotade oss alla Fisksätrabor ur alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår. Var helst folk dök upp fanns Knut och Maj-Lis, med Knut bärande Maj-Lis kassar supportande hennes fotograferande och Maj-Lis med sin på det genuint finska idiomet uppmuntrande standardkommentar för att man skulle ‘posera’, ”Oj vad vackra ni är! Se hit” Med kameran i högsta hugg och sin otända cigarett i mungipan som hon använde för att ‘låtsasröka’ och lura sig ur sitt rökbegär vilket hon lyckade med. Många av de fina fotografierna i Fisksätra fotoarkiv från gamla tiders Fisksätra är resultatet av detta kärleksfulla pars tillskyndande närvaro i Fisksätra.

En företeelse i Fiskis jag minns är Internationella festen. Ett år såldes mina Fisksätra

vykort där med lokalt kända motiv som speglade det dåvarande Fisksätra. Här ett av dem på

framsidan av den då mycket livaktiga Fisksätra Kulturförenings jubileums skrift från 1986.

Tiden går och barn som växte upp i Fiskis då är vuxna nu med egna familjer men en gång i tiden sprang de omkring på Lakegatan, Sikgatan, Mörtgatan, Ålgatan, i Allén, i centrum och nere på Holmen och alla andra gator och platser. Och de gick förstås på dagis och fritis Siken, Ålen, Mörten m.fl. och sedan i Alléskolan eller Lännboskolan. Dessutom spelade de i några av den tidens ungdomslag i det aktiva Fisksätra IF. Därtill använde man konstverken i Allén som klätterställning!

Här är tjejer från Lakegatan, i Fisksätras Flickor -79 färdiga för avfärd till någon bortamatch medtagande supporter.

FannyFotbollslaget Fisksätra IF bildades också under denna tid och för egen del var jag supporter till A-laget med många minnesvärda matcher nere på hemmaarénan vid sjön men upplevde också  mycket roligt som pojklagstränare i klubben tillsammans med Anders Eriksson då vi var tränare för Fiskätra IF:s pojkar -75.

Fisksätra IF

Anders Eriksson och jag var två pappor som likt många andra föräldrar under de åren blev fotbollstränare genom att sammankalla barn/ungdomar i våra barns ålder. I vårt fall pojkar som var i 6-7 åldern. Anders och jag trodde att det skulle komma en handfull 6-åringar som vi tänkte träna lite lätt med boll och konor och sådär. Det kom omkring 42 stycken! Vi fick panik med våra bollar och konor! Men så småningom blev vi varma i kläderna och och fick någon sorts ordning på det hela och grabbarna och föräldrar hjälpte till med sitt intresse. Vi kom under dessa år tillsammans som fotbollslag att genomföra ett antal matcher och turneringar som man aldrig glömmer. I Anders och mitt lag spelade bland annat Rami Schaaban som sedermera blev landslagsmålvakt.

Anders Eriksson och jag ordnade varje år avslutningsfest efter säsongen för pojkar -75 på Sikgården då vi i laget åt lite godsaker och såg någon video. Den här teckningen på 75-orna gjorde jag i samband med en julavslutning.

Benny Holmberg

Nu på måndag

Hej alla!

Vill bara slänga ut en liten teaser. Nu på måndag kommer ett blogg inlägg

från en tidigare Fiskisbo som flyttade in när Fisksätra precis hade byggts.

Han är författare och minns Fisksätra ur sitt perspektiv.

”Jag minns konduktör Lagerfjärd på Saltsjöbanan som vårdade sin ‘konduktörsstatus’ med noggrann omsorg och praktfull stolthet inför alla passagerare på tåget. När han kom med sin biljettväska iklädd full konduktörsmundering kunde han utbrista: ”Nästa Fisksätra!” med en känsla och emfas värdig en konduktör på Orientexpressen eller kanske att han ombord på nattåget från Göteborg annonserade ingång på Stockholms Central.” /Ur texten: Jag minns av: Benny Holmberg,

Spännande läsning missa inte Benny Holmberg blogginlägg nu på måndag.

/ JH

Anders Petersen. Det handlar om människor. Del: 1

AndersMFoto: Jonny Holmberg

Anders Petersen är en av Sveriges mest kända fotografer. Hans första stora serie Café Lehmitz (1967-1970) var det som satte honom på kartan.  Efter detta har han jobbat oavbrutet. För tillfället jobbar han med flera projekt samtidigt. Vilket man enligt honom alltid måste göra när man är frilans. Ett handlar om Stockholm. Där han  fotar människor från alla olika områden i staden.

”Det ska handla om Stockholm idag, människor i Stockholm, mångfalden. Vad händer i Stockholm just nu.” 

”…det handlar om människor, olika typer av människor, deras förmåga eller oförmåga att relatera till varandra och kommunicera, gemenskapen, brist på gemenskapen och allt sådant. Som är liksom en del utav våran civilisation, vår identitet som vi brottas med dagligen.” 

Stockholmsprojektet har varit på flera ställen runt om Stockholm. Alby, Fisksätra, Fittja, Rinkeby, Södermalm, Kungsholmen, Nobelfesten, Gröna Lund.  Han säger själv att han är intresserad av människor. Inte klasstillhörighet. Vi har träffats två gånger. Första gången träffades vi i Fisksätra centrum i somras. Projektledare för projektet är Angie Åström. 

Vad använder du för typ av kamera?

En amatör kamera, enbart med film sedan 20 år tillbaka. 

Du framkallar i mörkerrum?

Ja, d 76 samma film som för 50 år sedan, t. ex. Sedan gör jag kontaktkartor. Sedan har jag en god vän. Mikael Andersson. Han skannar mina negativ som jag valt ut. Där kommer den digitala delen in.

Men jag älskar det gamla tekniken. 

Berätta om det här projektet som är anledningen till att ni är här i Fisksätra och fotar.

Vi har hållit på i några år. Från början skulle det inte vara så stort eller så lång tid. Det har vuxit fram efter hand. Projektet har hela tiden varit för Liljevalchs konsthall. Det ska handla om Stockholm idag, människor i Stockholm, mångfalden. Vad händer i Stockholm just nu.

Det ska bli en bok, en utställning och en utställningskatalog.

Är det något specifikt ämne t. ex förort?

Allting är samma. Det är huller om buller.

Vart har ni varit?

Vi har varit i Alby, Fisksätra, Fittja, Rinkeby, Södermalm, Kungsholmen, Nobelfesten, Gröna Lund. 

Anders3Foto: Jonny Holmberg

Du har ju en tidigare serie från Gröna Lund. Är det något du har kärt?

Ja det har jag kärt. Alla sådana här platser där människor träffas och umgås. Det handlar om gemenskap. Det blir väldigt tydligt på sådana platser. Det blir som att man sätter ett förstoringsglas på människor. När man går till en sådan plats och stannar tillräckligt länge för att det ska bli tydligt.

Det var precis det jag skulle fråga. Hur gör du eller ni när ni går in i ett projekt? Hur tänker ni och hur närmar man sig människor?

Det som är fullkomligt avgörande det är att man säger vad man gör och varför man gör det och hur det ska visas, på vilket sätt. Man försöker alltså förklara helt enkelt rakt på sak ABC, hela alltet. Så att allting är fullkomligt klart och sedan hålla fast vid det. Sedan gör jag så att jag försöker få det involverade att titta på mina bilder innan jag gör något med dem. 

Vad som är fullkomligt avgörande och en plattform för den här typen av fotografering det är uppriktigheten i närmandet. Det är helt avgörande.

I ditt första projekt, Café Lehmitz. Tänkte du på samma sätt då?

Ja! Absolut! Det går som en röd tråd från sakerna jag gjorde -67 på Café Lehmitz i Hamburg till det som jag gör idag.

När jag tittar igenom bilderna så ser jag väldigt mycket skörhet och utsatthet. 

Ja. Jag gillar det ordet du använder! Skörhet. Det har varit en missuppfattning ibland att vill fotografera människor som är marginella. Vilket jag absolut inte gör. Utan jag fotar alla människor från olika sociala skikt i samhället men jag fotograferar ju inte vem som helst . Jag känner in mig själv i den människan. eftersom jag själv förmodligen är rätt så sårbar. Om man har fotograferat så länge som jag har gjort så är det ju inte bara det man fotograferar som är viktigt utan det är också det förhållandet man själv har till det man fotograferar. Om man har ett förhållande om man lär känna förhållandena kring människorna man fotograferar så blir det som ett självporträtt också. Man kan inte närma sig som en professionell yrkesperson bara. Det känns fel. Man måste närma sig som människa till människa. Så i själva verket så är jag inte så mycket fotograf. Om du ser på min utrustning så är den väldigt enkel. Jag vill inte att utrustningen ska skymma mötet liksom. Inte ta för stor plats och bli för viktig. Det är bara en liten del, men en viktig del naturligtvis.

Men då måste jag gå in på detta. När du gör t. ex Mental Hospital eller Prison. När man ska gå in i sådana sammanhang. Vilket kanske olika personer har gjort från olika håll kan man säga. Hur förhåller man sig?

Jag ska tala om för dig hur det var för mig. Anledningen till att jag gick in på ett fängelse eller på ett mentalsjukhus, det var att jag har människor i min omgivning som står mig väldigt nära som har varit i den situationen. Så jag har alltid undrat hur det var och det bästa sättet det är att undersöka själv och vara där. Jag försökte på olika sätt att hamna där. Det tog sin tid ibland. Det är det jag menar.

Om man nu skulle vara i den situationen och du kommer in. Hur reagerar man då?

Då skulle du först tänka vad har den här typen här att göra? Det är ingen stängd situation men definitivt så är den låst på något vis. Man börjar med att berätta lite om sig själv sedan börjar man fotografera lite grand . Sedan framkallar man bilderna och kommer tillbaka med dem och så ger man bilderna till personerna. Jag kommer ihåg hur det var på ekbacken t. ex. som var ett utav de ställena jag var på. Då var det folk som hade hela sina rum tapetserade med mina bilder, så att jag knappt kunde fotografera. Jag gick in i väggen efter ungefär fem månader. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt att hantera detta. Jag blev väldigt besviken på mig själv, för att jag hade bara tagit dramatiska bilder utav människor som skriker, människor som börjar slåss. Det är inte det jag vill göra. Så jag skämdes över detta verkligen. Så jag slutade att fotografera. Sedan började jag igen och sa till mig själv att antingen så skriver jag in mig själv på ett sådant här ställe eller så tar jag tag i det och försöker göra något av situationen. Sedan frågade jag om jag kunde få stanna lite längre över natten. Jag var där i två och ett halvt år. In och ut. Då öppnades en situation som gick att fungera i och då öppnar sig också en ny dörr när det gäller mitt fotograferande. Då bestämde jag mig redan från början att jag tar bilder huller om buller utav människor som är patienter och även utav människor som är personal, det spelar inte så stor roll. Det som är viktigt är att försöka ta bilder som för människor ihop istället för att isolera dom. Det blev som ett mantra för mig och en plattform. Där jag hela tiden försökte realisera och konkretisera i det bilder som jag tog. 

Sedan när jag valt ut bilder så hade jag sedan utställningar där på sjukhuset. Alltså små utställningar. Ibland bara på golvet och ibland på en vägg i rökrummet.

Hur många kommer ni att fotografera i Fisksätra?

Det är rätt många nu. Ja men det kommer bli fler. För det har ju varit så att när vi är hemma och fotograferar hos någon så säger de. Ja men jag känner den här på samma gata. Ska ni inte besöka den också?

Det blir liksom att grannar känner varandra. Så det är lite så vi fotograferar. Man börjar någonstans och så hamnar man någon helt annanstans.

Är fotografi politiskt?

Ja det är det väl alltid. Politiskt och filosofiskt. Jag skulle vilja säga att här i Stockholm är det i alla högsta grad politiskt. Då menar jag inte att det är partipolitiskt men att det är socialt baserat det är ”back to basics”, det handlar om människor, olika typer av människor, deras förmåga eller oförmåga att relatera till varandra och kommunicera, gemenskapen, brist på gemenskapen och allt sådant. Som är liksom en del utav våran civilisation, vår identitet som vi brottas med dagligen. Var och en på sitt sätt. Vi vill ha med många människor. Mångfalden är väldigt viktig och olika åldrar också.

Ska man ha en förutfattad mening när man går in i ett projekt?

Nä man ska vara så förvirrad som möjligt och oskuldsfull som ett barn. Ju mer oskuldsfulla glasögon du har desto bättre.

Man ska inte gå in och tänka att man vill få det till någonting? Nä så tänker inte jag. Det handlar väldigt mycket om stunden, tillfället, vad händer i mötet.

Man ska visa att man är nyfiken. Att man vill lära sig något. Det är ju en av anledningarna till att man plåtar. Man lär sig något nytt om människor, om Fisksätra, om papegojor, om Peru eller clowneri t.ex.

Har ni drömmar? 

Ja jag drömmer om att det här projektet för människor ihop. Det är själva grundtanken för mig i allt jag fotograferar.

Här kan ni titta på fler av Anders projekt och bilder. http://www.anderspetersen.se/

// Jonny Holmberg

Nu kör vi igång 2018.

Jag är uppvuxen i Fisksätra. Jag har gått på gatorna som tonåring och drömt om framtiden, jag har lekt burken, cyklat mellan höghusen, byggt kojor,  gått genom allén och lyssnat på min favoritmusik en sommarkväll,  jag har känt lukten av de nyklippta gräset nere på fotbollsplan när vi haft hemmamatch. Förväntningarna byggdes upp om att vinna. Jag har grillat nere på Holmen och badat i Lundsjön. Fisksätra kommer att vara en annan plats om hundra år. Allt är pågående och föränderligt.  Vad har du för berättelse? Vad är Fisksätra för dig?

Nu kommer Fisksätra.se igång på allvar igen. Det kommer att komma många intressanta reportage. Det kommer fortfarande att finnas matnyttig information om sådant som händer i Fisksätra.

Först ut är en intervju med den världskända fotografen Anders Petersen. Tillsammans med producenten Angie Åström kom de till Fisksätra som en del i Ett projekt som går under namnet ”Stockholm.” De har fotat på flera platser bl.a  Alby, Fisksätra, Fittja, Rinkeby, Södermalm, Kungsholmen, Nobelfesten, Gröna Lund.

Detta kommer längre fram att bli en utställning på Liljevachs och två fotoböcker.

”…det handlar om människor, olika typer av människor, deras förmåga eller oförmåga att relatera till varandra och kommunicera, gemenskapen, brist på gemenskapen och allt sådant. Som är liksom en del utav våran civilisation, vår identitet som vi brottas med dagligen.” 

Denna intervju kommer att publiceras idag kl:16:00. Välkomna! Håll i er nu kör vi!

//Jonny Holmberg

lägenhet i Fisksätra

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Robert Andersson. En person som inspirerar.

 

När man träffar Robert har han alltid ett leende till övers. Han är en person med ett stort hjärta. Han är också en person som många saker på gång. Han är bland annat en av personerna som startade FFF  (Fisksätra Fiske Förening), han har varit nominerad till att bli årets Nacka bo och han är i högsta grad aktuell som en av de lokala stora vloggarna. Det är bland annat det vi kommer att prataR 2 om i denna intervju. 

En vy från Roberts drönare som han använder flitigt i sina vloggar.

Berätta varför du vloggar.

Jag vloggar för att jag har väldigt bra erfarenhet av saker som man inte ska göra. Jag har lätt att relatera till många människor och därför vill jag synliggöra hur bra det är om man ändrar inställning till människor eller till vardagen. Man får så mycket mer tillbaka om man ler mer och sprider glädje. Genom vloggen har jag möjlighet att visa att man verkligen får tillbaka när man är glad och positiv. Till skillnad ifrån förr i tiden när jag inte var det.

Hur var du förut då?

Det var väl min skolgång som inte har varit den bästa tiden i mitt liv. Jag började vara stökig redan i ettan för att få bekräftelse tror jag. Jag fick höra mycket negativt om min vikt eftersom jag oftast var en av dem som vägde mest i klassen. Jag reagerade fysiskt. Bara för att jag gjorde mycket bus så fick jag även skulden för sådant jag inte gjorde. Folk hade förutfattade meningar. Det var alltid Robert som bråkade. Det blev en ond cirkel och jag fortsatte. Jag hade inte stora förväntningar på mig själv och förväntade mig inte att andra skulle ha det.

Det var vissa som trodde på mig men många som inte gjorde det. Ofta sa vuxna att om jag fortsatte så här så skulle det inte gå bra för mig. Det räcker med att folk inte tror på en för att detta ska skapa en dålig självkänsla.

Din mamma är en viktig person i ditt liv.

Ja! Hon har behövt bli stark på grund av mig, för att klara av mig. Hon och jag har alltid varit väldigt nära varandra, bästa vänner. Hon har varit både min mamma och min pappa. Hon har varit ensamstående med mig eftersom jag inte har några syskon. Typ jag och hon mot världen. Jag har berättat allt för henne och varit hundra procent ärlig. Det räcker inte alltid. Man vill vara en del av samhället och bli betrodd av flera för att känna att man är accepterad för den man är.

Tina en person som jobbade på fritidsgården, hon trodde på mig och vart lite av en andra mamma. Nacka-polarna kom in i bilden för att jag ville ha ett extra jobb och tjäna pengar. Då fick jag jobb hos Nacka-polarna. Då kände jag att de också trodde på att jag kunde förändras.

Hur vill du påverka andra?

Jag hoppas att folk kan inspireras av mig och ta kontakt med mig och att jag kan hjälpa dem om jag kan. Jag vill alltid göra mitt bästa för att försöka hjälpa till.

Är det viktigt att man får många ”views” och följare när man vloggar?

Jag känner verkligen inte det för att min största inkomstkälla är ju inte min youtube kanal utan mina jobb som jag har. Just därför är inte det viktigaste likes, views eller följare. Om jag kan få en person och titta och gilla det, då känner jag mig nöjd.

Hur mycket tid tar det i veckan?

Just nu vloggar jag bara en gång i veckan. Tidigare så vloggade jag varje dag. När man vloggade varje dag hann man inte lära sig så mycket. Idag vloggar jag varje fredag och försöker tänka ut andra videos jag kan lägga ut på kanalen. Om evenemang som händer till exempel. Det tar väl typ en hel dag men nu har jag mer tid att tänka ut hur jag ska lägga upp vloggen. Jag planerar lite under veckan, sedan redigerar jag kanske två-tre timmar på lördagen eller söndagen och så lägger jag ut den på söndagskvällen.

Gör du något manus?

Nä inget manus.

Kan man bli för gammal för att vlogga?

Nej!

När du går till exempel på dessa event är väl de flesta ganska unga?

Jag har mött äldre. Till exempel på Tubecon i Göteborg. Träffade jag en familj som vloggar.

Vem är den störste av vloggarna?

Casey Neistat.

Håller han på fortfarande?

Ja han håller på fortfarande. Han dagsvloggar inte längre men han lägger upp varannan var tredje dag kanske.

Han måste ju vara ofantligt rik?

Ja. Han pratar inte om det, men det är han nog.

Han måste j få sponsring och sådant?

Han brukar inte satsa så mycket på sponsring men han får ju saker.

Han har en sådan skön ton och bra värderingar.

Hur länge tänker du hålla på och vlogga?

Jag har ingen aning. Drömmen hade ju vart att kunna leva på det. Det måste inte vara vloggandet men att jobba med film. Film och foto typ. Det hade ju varit häftigt att kunna leva på sitt youtubande men jag känner inte att jag kommer offra allt för att chansa. Om min kanal skulle växa så kanske jag skulle börja sänka ner med jobb och så.

Har du jobbat med film på något annat sätt?

När jag var liten höll vi ju på med telefonerna. Vi gjorde typ klipp för att skapa en illussion genom klipp. T. ex att man hoppar jättehögt uppifrån och landar på marken. Vi hade även en sådan stor kassetbandskamera.

Vem är din största inspiration?

Det finns många men jag gillar Håkan Hellströms musik. Jag gillar Laleh, Veronica Maggio. Deras texter, deras budskap. Man kan relatera till mycket i deras texter.

Vill du lägga till något?

Det jag har lärt mig utav min uppväxt är att man måste ge folk flera chanser. Hela samhället har ett ansvar att uppfostra barnen. För vissa krävs det lite mer än bara föräldrarna. Det räcker med att en konduktör på tåget säger hej för att ens humör ska bli bättre. Därför tycker jag att det är viktigt att säga hej till folk när man passerar varandra på gatan. Att vara trevlig och tänka på hur man pratar med folk. Vara positiv hela tiden helt enkelt. Alla bör tänka på att vara mer närvarande i vardagen.

Vad är din största drivkraft?

Det är nog min förändring jag gjort. Har fått så mycket mer tillbaka. Man får uppskattning från olika håll. Det gör det värt att göra det jag gör. Det gör att man vill fortsätta och bli bättre. Alla kan ju göra fel så jag tror att det är viktigt att reflektera.

Är bekräftelse viktigt?

Nej jag känner inte bekräftelsebehov längre. Förr tror jag atta jag sökte det. Därför fortsatte min onda cirkel. Nu har jag lugnat ner mig och känner mig bekväm i den jag är. Jag tror att om man väntar och fortsätter jobba så kommer det positiva.

Har du något tips till någon som vill vlogga?

Har man något man vill få ut så kör! Jag har lärt mig genom att vara framför kameran och det har givit mig större självkänsla. I börja kändes det lite obehagligt att stå framför kameran inne i stan. Det var ju bara för att jag funderade på vad andra runt om mig skulle tycka. Det kan man ju aldrig veta. Med tiden kände jag, varför ska jag bry mig om vad jag tror att andra tänker om mig när jag inte ens vet? Jag har lärt mig att inte bry mig om vad andra tycker. Jag har blivit mer avslappnad. Det har stärkt min självkR 4änsla.

Har du någon tanke om karriär?

Det som händer, det händer.

Har du något annat stort intresse?

Ja eftersom jag tycker det är viktigt med lärare och pedagoger och sådant för barnens välmående så tänker jag att jag kanske skulle vilja bli rektor.

När började du träna då?

Kanske fyra år sedan. Jag började promenera. Sedan började jag springa. En kompis frågade om vi inte skulle börja gymma. Sedan märkte jag att jag blev bättre och starkare och kände mig mer hälsosam och då började jag sätta mål.

Har du några tips till andra?

Jag tänker att om du vill något så gör det. Inte för att andra vill det. Tro på dig själv! Det kommer gå bra. Det går alltid bra till slut.

VloggRobert

// Jonny Holmberg

Internationella Festen 2017

Skylt I

I år fyllde den Internationella Festen i Fisksätra 40 år och det firades på ett nytt datum och och en ny plats. Då de tre senaste årens fester har störts av regn så hoppades Folkets Hus att den första juli kanske skulle bjuda på sol och värme. Dessutom hade festen krockat med Ramadan om den legat kvar på sitt vanliga datum, vilket oroade Folkets Hus då de ville att så många som möjligt skulle kunna komma. Som om inte det räckte så hade Nacka kommun meddelat att de skulle renovera Braxenparken under sommaren, därför beslutade Folkets Hus att för säkerhets skull flytta festen till IP. Dagarna före festen kom den ena mer pessimistiska väderleksrapporten efter den andra, vilket ledde till att Folkets Hus i sista stund bestämde sig för att flytta den Internationella Festen från IP till sina egna lokaler. Nu kom det inget regn, men något toppväder blev det inte. Trots allt detta fick vi som besökte festen ta del av ett riktigt bra program och god mat.

UV

Adrianna Borucka och Onur Mukannasgil lät barnen måla i UV-ljus.

 

Enligt Folkets Hus verksamhetschef Morgan Karlsson så var ett av Folkets Hus mål med årets fest att två tredjedelar av programmet skulle bestå av artister, poeter och konstnärer från Fisksätra, ett mål de anser sig ha uppnått. Inomhus ställde bland annat kulturföreningen Perspektiv ut, men fokuset låg på barnfamiljerna. Några av de aktiviteter som erbjöds var Adrianna Boruckas och Onur Mukannasgils “rymdrum” där de lät barnen måla i UV-ljus, Victor Mukeng hade duk och staffli framme och Arabiska Teatern spelade teater och berättade sagor.

James Barrett hade satt ihop ett brett och varierat program som innehöll något för de flesta. Själv underhöll han publiken med lite didgeridoo och följdes sedan av en rad discjockeys och artister från Fisksätra och andra delar av Stockholm. 16 Ton Rockers öste på med punk, Blizzy från Husby lockade många yngre med hiphop, Cascas V fyllde scenen med afrobeats och Jean-Louis Huhta avslutade årets fest med kosmisk electronica samtidigt som solen tillsist tittade fram.

Blizzy

James Barrett, Blizzy, Cascas V och Jean-Louis Huhta

 

Ifall nästa års fest blir den första lördagen i juli återstår att se. Den Internationella Festen verkar inte ha någon större tur med vädret. Men årets fest visade att det går bra att ha en festival i och i närheten av Folkets Hus. Skiner solen är förvisso både IP och Braxenparken vackrare och somrigare miljöer att vara i, men faller regnet så dör festen snabbt. Vi får se vad som händer nästa år. Jag hoppas att solen skiner och att vi ses då.

Johan Murén

Internationella Festen 2017

 

Skylt I

I år fyllde den Internationella Festen i Fisksätra 40 år och det firades på ett nytt datum och en ny plats. Då de tre senaste årens fester har störts av regn så hoppades Folkets Hus att den första juli kanske skulle bjuda på sol och värme. Dessutom hade festen krockat med Ramadan om den legat kvar på sitt vanliga datum, vilket oroade Folkets Hus då de ville att så många som möjligt skulle kunna komma. Som om inte det räckte så hade Nacka kommun meddelat att de skulle renovera Braxenparken under sommaren, därför beslutade Folkets Hus att för säkerhets skull flytta festen till IP. Dagarna före festen kom den ena mer pessimistiska väderleksrapporten efter den andra, vilket ledde till att Folkets Hus i sista stund bestämde sig för att flytta den Internationella Festen från IP till sina egna lokaler. Nu kom det inget regn, men något toppväder blev det inte. Trots allt detta fick vi som besökte festen ta del av ett riktigt bra program och god mat.

UV

Adrianna Borucka och Onur Mukannasgil lät barnen måla i UV-ljus.

 

Enligt Folkets Hus verksamhetschef Morgan Karlsson så var ett av Folkets Hus mål med årets fest att två tredjedelar av programmet skulle bestå av artister, poeter och konstnärer från Fisksätra, ett mål de anser sig ha uppnått. Inomhus ställde bland annat kulturföreningen Perspektiv ut, men fokuset låg på barnfamiljerna. Några av de aktiviteter som erbjöds var Adrianna Boruckas och Onur Mukannasgils “rymdrum” där de lät barnen måla i UV-ljus, Victor Mukeng hade duk och staffli framme och Arabiska Teatern spelade teater och berättade sagor.

 

James Barrett hade satt ihop ett brett och varierat program som innehöll något för de flesta. Själv underhöll han publiken med lite didgeridoo och följdes sedan av en rad discjockeys och artister från Fisksätra och andra delar av Stockholm. 16 Ton Rockers öste på med punk, Blizzy från Husby lockade många yngre med hiphop, Cascas V fyllde scenen med afrobeats och Jean-Louis Huhta avslutade årets fest med kosmisk electronica samtidigt som solen tillsist tittade fram.

Blizzy

James Barrett, Blizzy, Cascas V och Jean-Louis Huhta

 

Ifall nästa års fest blir den första lördagen i juli återstår att se. Den Internationella Festen verkar inte ha någon större tur med vädret. Men årets fest visade att det går bra att ha en festival i och i närheten av Folkets Hus. Skiner solen är förvisso både IP och Braxenparken vackrare och somrigare miljöer att vara i, men faller regnet så dör festen snabbt. Vi får se vad som händer nästa år. Jag hoppas att solen skiner och att vi ses då.

 

Johan Murén

 

Fiskelov på Fisksätra holme

FiskelovFiske på Fisksätra holme

Under tre dagar i slutet av juni fick ett hundratal barn och ungdomar prova på att fiska nere på Fisksätra holme. Nystartade Fisksätra Fiskeförening, tillsammans med Sportfiskarna, arrangerade något de kallar för Fiskelov. När jag besökte Fisksätra holme så var det full aktivitet från bron och bort till stora bryggan vid piren. Ale Jukić från Fisksätra Fiskeförening sprang runt och försökte hjälpa alla. Några hade viftat lite för entusiastiskt med sina metspön och fastnat med metreven i buskar och grenar. Andra hade problem med att få fast betet på kroken. När Ale senare får en lugn stund berättar han hur det hela startade.Fiske 2

Victor Sandberg, regionalt ungdomsansvarig på Sportfiskarna, och Ale Jukić från Fisksätra Fiskeförening.

– Vi pratade med Lina på Folkets Hus och hon sade att hon hade pratat med en från Sportfiskarna och frågade om vi ville ha ett möte med honom. När vi väl satt på mötet sade han att de hjälper till att arrangera fiskelovsveckor och frågade ifall vi i fiskeföreningen var intresserade av att ha en här i Fisksätra.
Personen de träffade var Victor Sandberg, regionalt ungdomsansvarig på Sportfiskarna.
Fiskelov är Sportfiskarnas storsatsning på sommarlovsfiske för barn och ungdomar.
– Vi använder sportfiske som verktyg för integration, socialisering och för att öka kunskapen om livet i och kring vatten, berättar han när jag träffar honom och Ale vid en av Holmens nya fina grillplatser. De har precis bjudit några barn från Igelboda skola och förskola på grillad korv.
– Sportfiskarna har hjälpt oss med material och allting annat. Det enda vi behövde göra var att komma hit med ett glatt humör. Det är jättebra. Det kom faktiskt fler än jag trodde, säger en nöjd Ale.

Det är lätt att tro att Ale och Victor har känt varandra länge. Men så är det inte. När jag frågar Ale om varför de startade en fiskeförening i Fisksätra så får jag kanske en förklaring.
– Vi startade en fiskeförening för att bjuda in människor. Fiske tycker jag gör att man kommer väldigt nära människor som man trodde att man inte skulle kunna hänga med. Man kan börja prata med vem som helst, svarar han.
När jag ser honom, Victor och alla andra tillsammans nere på Holmen så verkar det stämma.

Johan Murén

Amir Mirzaine

Amir Mirzaine är 17 år gammal.Han har varit i Sverige i ett och ett halvt år. Han kom från Iran men är från början från Afghanistan.

Han drömmer om att bli modell. Han är också en del av ett dokumentärfilmsprojekt som är ett samarbete mellan Ung i Fiskis, Fisksätra Folkets Hus, Nacka kommun, Stena fastigheter och Jobblotsens HVB-hem.

Ung I Fiskis är en ideell förening bestående av ett tiotal Unga vuxna som jobbar för att ordna event som t. ex fotbollsturneringar och andra aktiviteter för unga och nyanlända i Fisksätra.

Dokumentärfilmen vill dels skildra Ung i Fiskis jobb för unga i Fisksätra och nyanlända men handlar också om att bygga relationer och kontaktnät för nyanlända och det samma gäller för oss andra som är inblandade i projektet.

I projektet gör vi också aktiviteter tillsammans. Vi har bland annat spelat cricket, besökt vikingaliv på Djurgården ett fantastiskt museum som drivs bl. a av LG Nilsson som är med och driver Hamn här i Fisksätra också. Vi har tagit hit föreläsare i dokumentärfilm. (Åse Fougner)

Det är ju så att personer på sådana här flyktingboende inte ofta stannar på samma ställe utan flyttas runt beroende på var i processen det ligger. Om det har fått ett eller flera avslag så kan det helt plötsligt flyttas till en annan del av Sverige och så vidare. Nästan alla lever med en ständig oro. Vetskapen om att man kan skickas tillbaka till en plats som man har flytt i från eftersom man känt sig hotad till livet eller upplevt saker som etsat sig in i minnesbanken för alltid.

Amir är målmedveten och driven trotts att han lever i ovetskap om sin framtid. Nästan varje dag jobbar han för att skapa kontakter och nätverk för att komma ett steg närmare sitt mål att bli modell.

Det är viktigt att vi i Sverige öppnar våra hjärtan till max och försöker sätta oss in i dessa personers situation. Det är vår skyldighet, det är det minsta vi kan göra. Ingenting är enkelt. Vi kan inte förvänta oss enkla lösningar. Det gäller att jobba tillsammans mot en bra framtid för alla som kommer hit. Vi kan inte skjuta över det på andra, förvänta oss att de ska lösa saker åt oss. Alla tar sitt ansvar för att jobba för en vacker framtid. Amir Mirzaine gör det helt klart! Titta på den här korta filmen om Amir som är en del i dokumentärfilms projektet. Dokumentären kommer ha premiär i augusti eller september

Vad är det bästa med Sverige?

Det bästa med Sverige är friheten och medmänskligheten.

Vad är din dröm?

Jag vill bli fotomodell och jobba med kläder och design.

Jag vill också studera samhällsvetenskap och bli polis.

Tack Amir!

/JH