Fisksätra dokumenterat mellan åren 1976-1989

Nu på lördag har Fisksätra Museum Vernissage för en mycket spännande utställning som pågår från 7/4-31/5.

Den består av dokumentära bilder mellan åren 1976-1989 tagna av fotograf Ann-Marie Ava Valsten.

För personer uppväxta eller bosatta i Fisksätra är detta ett unikt tillfälle att få ta del av Fisksätras historia. Det är även en chans för alla att få en tidsdokumentation från en sådan unik plats som Fisksätra.

Jag kommer definitivt att gå dit eftersom detta är en stor del av min uppväxttid i Fisksätra.

Jättespännande!

Adress: Fisksätra Torg 13.

// Jonny Holmberg

HEM.

Boba Ceesay

Boba Ceesay 13 år, Boba_Fotohar bott på Lakegatan i Fisksätra i hela sitt liv. Boba ser sig själv som en snäll kille. Han gillar att umgås med vänner och familj. Han har mycket minnen i Fisksätra, hans bästa minne är internationella festen. Internationella festen är en festival då alla möts, olika kulturer, mat och musik.

Framtiden

Boba vill i framtiden bli rappare. Han vill kunna förmedla sin musik till hela värden inte bara på svenska utan engelska också. Det han vill säga med sin musik är att droger inte är den bästa vägen, att man ska hålla sig nära vänner och inte lita på alla. Idag rappar de flesta om knark, pengar och tjejer. Boba gillar artister som förmedlar äkta känslor och berättar sanna historier. Artister som Ken Ring och 50cent. Hans favoritartist just nu är Alex Ceesay för att han rappar om sig själv och saker som hänt i hans liv. För att lyckas inom musiken, försöker Boba att samarbeta med artister som är lite större: Han har även sökt till talang 2019.  Försvarsadvokat är också något han vill bli, för att försvara människor som har blivit anklagade för att ha begått ett brott som de inte har gjort. Att hjälpa till exempel människor i förorter.

Fisksätra

Det han älskar mest med att bo i Fisksätra är att alla är vänner oavsett bakgrund. Somrarna är bäst för då kan man bada i Lundsjön, cykla runt, spela fotboll och basket. Om det är någon som grillar ute i Braxenparken är alla välkomna att äta. Tyvärr är det många andra som ser Fisksätra och många andra förorter i Sverige som farliga platser fulla med droger. Boba tycker att det är mest kärlek i förorterna, alla har respekt för varandra. Spelar ingen roll vart man kommer ifrån.

//Kujay Keita

Red. Tillägg. Vi lägger även in en liten teaser från internationella festen förra året. (festivalen som Boba nämnde) I år går den av stapeln den 16:e Juni.

https://www.youtube.com/watch?v=VOVg05YL5rg

Kujay Keita

Fisksätra.se vill presentera ett tillskott till redaktion. Kujay Keita som bor i Ramnäs nära Västersås. Hon har dock hela släkten här i Fisksätra så hon har spenderat många somrar här.  Just nu praktiserar hon på Fisksätra Folkets Hus. Det är en del i utbildningen hon går.

Kujay kommer att intervjua personer i Fisksätra.  Det blir några små porträtt av de  ungdomar som finns i Fisksätra. Den första intervjun kommer på Torsdag den här veckan.
Kujay_Fotor

 

 

Kujay Keita

– Jag är 17 år. Jag går på Thoren business school i Västerås. Jag är här i Fisksätra för att mina släktingar är här. Man kan säga att jag är uppvuxen här fast jag inte bor här.

– Jag brukade komma hit varje sommar när jag var liten. Jag har kusiner, sysslingar och farbröder  här i Fisksätra.

-Min relation till Fisksätra är min familj. Det är också somrarna här när jag var liten. Att vara på Mörten eller Siken eller Braxenparken. Vi brukar fira Eid här.

– Mitt bästa minne är när jag fyllde tio och hade kalas här i Fisksätra.  Det var på Sikgården. Det var jättekul.

– Min dröm är att plugga vidare och lyckas med min youtube som jag och min kompis har. Vi har något som vi kallar gossip time. Ämnet kan vara t. ex killar, hur killar tycker att tjejer ska vara på ett visst sätt osv.

Det finns många ämnen att välja mellan vad gäller Sverige och världen av idag. Världen har ju på många sätt krympt och människor har ständig kontakt med varandra över internet. Detta är inget nytt men det är nu vi börjar se effekten av det. Vi lever på ett annat sätt än vad vi gjorde förut. Kommunikationen är snabb och oredigerad. Det gäller att vara uppmärksam och kritisk. Det är ett konstant flöde av information. Sverige har på många sätt förändrats och står inför nya problem och utmaningar. Jag och Kujay pratar lite om detta och annat.

Sverige

– Det bästa med Sverige är möjligheterna man har här.  Jag är född här. Jag har bott här i hela mitt liv.

– Det sämsta med Sverige är Hur mycket politikerna och media döljer rasismen.

– Om jag var politiker skulle jag jobba för att ingen ska känna sig utanför, alla ska känna sig välkomna och trygga. Män ska inte få högre lön än kvinnor. Alla ska ha samma möjligheter. För att någon inte är svensk ska det inte vara svårare att få jobb.

– Det blir bara värre. Det blir bara flera rasistiska partier som kommer fram. Fler människor skyller allt på muslimer. Det här med Jockiboy. Han sprejade sin kompis med svart färg och sa jag ska göra dig till en apa. Det är kränkande mot oss som är svarta. det är ju något man kallar Black face. Många tog åt sig och andra sa. Varför tar ni åt er? Det är bara ett skämt men det är inte ett skämt för oss. En annan youtuber sa att förintelsen inte har hänt. Det är många barn som kollar på Youtube och blir påverkade av sådant.

Förorterna

– Förorterna i Sverige hur de blir bortglömda. Många dör där, många blir skjutna. De gör ingenting åt det. Jag tror att det bara kommer att bli värre. Även fast Sverige är mångkulturellt så är inte alla välkomna.

Rädsla

– Vad gör mig rädd just nu. Jag går på gymnasiet. Det är läskigt. Jag måste veta vad jag ska göra snart. Jag börjar trean nästa termin. Sedan måste jag veta om jag ska plugga vidare eller jobba. Betygen. Det är så svårt att veta vad man ska göra efter studenten.  Ja g vill ju plugga men kommer jag att komma in? Om jag inte kommer in vad ska jag göra då? Jag vill jobba med något jag brinner för. Jag vill jobba med människor. Civilutredare. Som tillexempel polarna i Nacka.

Glädje

– Det som gör mig mest glad är att det snart är sommar, sommarlov.

Ledsamhet

– Det som gör mig ledsen är det som händer runt om i världen. Mellanöstern, USA, Afrika och även här i Sverige.

Lite annat

– Om jag fick bo vart jag ville i världen skulle jag bo antingen i mitt hemland Gambia eller London. Jag tycker om London.

– Om  jag skulle ge ett råd till människor är det att vara sig själv och inte döma andra. Om man inte har koll fråga istället för att anta.

Red. Jag vill också gå ut med en förfrågan. Skicka gärna in texter eller tipsa om något som händer. Kanske vill du göra ett reportage om något. Kom gärna upp till mig och presentera idéer. Jag sitter på Fisksätra Folkets Hus.

mail: fisksatra.se@gmail.com //Jonny Holmberg. 

Anders Petersen. Fisksätra är en utav de finaste förorter vi har.

Anders Petersen är en av Sveriges mest kända fotografer. Hans första projekt var Café Lehmitz 1967-1970. (Cafe Lehmitz var ett ölhak på Reeperbahn i Hamburg.) Jag träffar honom i gamla stan där han har sitt fotolabb. Detta är andra intervjun i en serie av två. Hans projekt som han kallar Stockholm har besökt många platser runt om i huvudstaden. Där ibland Fisksätra. AndersJ

DSC00801_FotorNäraanders

– Fisksätra är en utav de finaste förorter vi har. Dels är det en sådan mångfald sedan är strukturen så fin. När man kommer dit så är man välkommen. I andra förorter kan man kanske ibland känna att man är fel ute, här ska jag kanske inte vara men det känner man aldrig i Fisksätra. Det är underbart där. Integrationen är så väl genomförd i Fisksätra, det fungerar och det finns en sammanhållning. Det finns inte rädsla utan det finns öppenhet.

– Min inställning till mitt fotograferande är att jag vill att människor ska känna igen sig. Oavsett om det är fotat i japan, Chile, Paris eller Fisksätra. Att vi hör ihop, att vi är samma familj. Att det olika kulturerna och traditionerna inte är för poängterade. Det viktiga är att vi är bröder och syAndersvisarfotonstrar. Det går igenom hela mitt fotografi sedan Café Lehmitz.

– När jag fotade Lehmitz fotade jag ju knappt gatorna runt omkring. Jag fotade människorna inom fyra väggar. Det som var väsentligt var vad som hände där. Hur det såg ut utanför var jag mindre intresserad av. Även om det finns med i bilderna. Det finns med i Stockholm också.

Anders tänker samtidigt som han pratar. Utan att regissera. Vi börjar att prata om en sak och det leder vidare till en annan. Han är social. Han återkommer hela tiden till att han tycker foto är socialt och att det är viktigt att skapa ett förtroende. Han berättar för mig om en upplevelse som fick honom att välja foto som uttryck.  

– En dag var jag och klippte mig hos frisören och då såg jag en tidning där. Jag tror det var Året runt eller någon sådan typisk veckotidning. Där var det ett korsord och så var det en bild i det korsordet. Det var spår i snön på en kyrkogård i Paris. Jag fantiserade att fotografen hade kommit på morgonen och sett dessa fotspår som ledde från grav till  grav. Han hade kommit med väldigt ödmjuka ögon och upptäckt att de döda umgicks på natten. Det var så literärt och symboliskt. Det var så laddat. Jag blev helt gripen. Då tänkte jag att jag borde fotografera. Alting föll på plats där. Den inspirationen. Jag visste ju inte fotografens namn. Det stod inget i den tidningen. Nu vet jag att det var  det var Christer Strömholm. Att man kunde uttrycka sig på det sättet, det hade jag inte tänkt på.

Anders gick på Strömholms fotoskola. På den tiden en utav Norra Europas bästa fotoskolor enligt honom. Dit kom gästföreläsare som t. ex. Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman, Tore Johnsson, Rune Hassner, Per Olof Sundman som pratade om sitt samarbete med Yngve Baum.

– Det var ju svårt först med Café Lehmitz. Det tog lång tid. Men sedan blev jag och den grupp av fotografer som jag jobbade med då inbjudna till fotofestivalen i Arles, den äldsta fotofestivalen i världen. De ville att vi skulle ställa ut. När jag ställde ut där kom det fram en kille till mig och frågade om jag hade andra bilder att ställa ut. Jag hade med mig Café Lehmitz. Han tittade på dem. Då började det hända saker.

– När jag gjorde mentalsjukhuset lärde jag mig att jag måste lyssna mer och lära mig. Jag lärde känna de människor jag fotade på ett annat sätt. Nu kommer den boken ges ut igen i bland annat Japan. Jag var så engagerad många gånger att jag inte kunde ta mig ur situationen med en enda bibehållen bild som jag tyckte var något att  visa upp eller komma tillbaka med. Då förstod jag att du kan inte vara med bägge fötterna i situationen utan en fot kan var där men den andra måste vara utanför. Så att du har lite kontroll över vad som händer, så att du ser. Du måste backa och få överblick ibland.

– Man får inte glömma bort vem man är. Jag har ju ett språk. Annars går det inte. Det är ju därför jag har fått den här möjligheten. Det är för att jag har ett språk. Om jag inte hade det skulle jag inte få en enda möjlighet att visa det jag gör. Samtidigt så handlar det inte bara om människor utan även om var människan är, energin, känslan och närvaron som finns.

Stockholm

Utställningen Stockholm kommer att ställas ut i maj 2019 på Liljevalchs. Det är allt från Fisksätra till prinsessan Victoria. Anders berättar att han försöker att förändra sitt sätt att fotografera.  

Andersallvarlig– Förut när jag fotade var det svårt att se vilken plats vi var på. Nu håller jag på att försöka ändra på det. Så att man kan se t. ex vilken gata vi är på.

– Den energin som finns i Stockholm måste framgå i det här projektet.

– Statsrummet, hur ljuset faller, hur mörkret kommer.

//Jonny Holmberg

Jag minns…

Benny Holmberg författare:

”Jag minns Fisksätra…

personer, händelser, företeelser”

Rami Shaaban back och målvakt i Fisksätra IF Pojkar -75 blev via Järla IF och Djurgården

 uttagen till svenska landslaget i fotboll och gick vidare till Arsenal i Premiere Leauge.

America Vera-Zavala med uppväxt på Lakegatan i Fisksätra, är idag framgångsrik dramatiker med uppsättningar i bland annat Radioteatern och på Dramaten.

Rogelio Duran fritidsledare i Fiskis, far till skådespelerskan Noomi Rapace från ‘Män som hatar kvinnor’. Var Nordens störste flamencosångare med framträdanden internationellt och i Stockholm och på Internationella festen i Fisksätra

 

Fiskiscykel

Teckning av Benny Holmberg

                                                                                  

Jag minns…

Magnus Carlbring, som jag en gång lärde känna som duktig ledare på Forellens fritis i Fiskis fick 1999 Tidningen Vi:s litteraturpris för diktsamlingen Sånger vid E 4:ans avfart. I mars 2009 utnämndes Magnus Carlbring till Månadens diktare av Dagens dikt i Sveriges Radio P1.

24 december 2012 utkom den långa dikten Hord; om den skrev Anna Carlén på Dagens bok: ”Jag sköljs av ett slags surrealistiskt samtidseko som inte tystnar…”

Janne Sangberg gick bort 2014. Han var regissör utbildad på Calle Flygares teaterskola. Han gjorde ett fantastiskt ungdomsarbete i Fisksätra och många ungdomar fick skådespelardrömmar stärkta i hans nyårsrevyer och ungdomsmusikaler. Janne drog också med vuxna i det fascinerande skådespelandet.

Under åren i Fisksätra lärde jag känna Janne som en fin vän och människa och mycket skicklig teaterkonstnär! Hans arbete som både regissör och även medverkande skådespelare i de olika uppsättningarna under hans ledning av revyer, teater och musikaler i Fisksätra gav många unga människor i Fisksätra en fin start i livet och en förmåga att våga uttrycka sig och ta fram sina bästa förutsättningar. I flera revyer kunde även vuxna fisksätrabor medverka och berikas under hans kunniga och entusiastiska ledning.
Många goda skratt och härliga stunder skapades i Jannes närhet som alltid fanns som en central punkt i Fiskis föreningsliv med sin blick och känsla för ögonblicket och stunden. Janne var en människa s
om berikade tillvaron. 

Viktor Friberg började i Jannes regi bland annat i en bejublad roll som Malvolio i Jannes uppsättning i Fisksätra av Shakespears Trettondagsafton. Viktor har sedan medverkat i filmer och teveserier varav de mer kända är Kvällspressen 1992, Kådisbellan 1993, Skilda värdar 2001, Fyra Nyanser av brunt 2004, Lasermannen 2005, Livet i Fagervik 2008, Selmas Saga 2016(Julkalender). Under sommaren 2009 berättade han kärlekssagor i ett tält vid Norr Mälarstrand på Kungsholmen i Stockholm.

Jag lärde känna Viktor personligen, våra barn och familjer umgicks. Vi hade kärleken till berättandet gemensam. Vi upptäckte en dag att våra respektive släktingar på den manliga sidan bakåt till våra farfäder (respektive farfar) hade arbetat på Dunkers gummifabrik i Helsingborg vilket fick oss att orera på vår urspungskånska och tillsammans avnjuta många monologer av Hasse Alfredsssons underbara berättarkonst där skånskan ju har en central roll.

Jag heter Benny Holmberg och är gammal Fisksätrabo. Mina barn växte upp här och under

 åren har jag bott på Ålgatan, Sikgatan, Harrgatan, Forellgatan och  Lakegatan innan jag flyttade från Fisksätra.

Min tid i Fisksätra började när Ålgatan var byggd och det första huset på Sikgatan var färdigt. Saltsjöbanan gick en tid annorlunda sträckning just nere vid stationen men hamnade snart där den ligger i dag. Det var först det gamla tåget med godsvagn där man kunde ta in barnvagnar och cyklar. Det var tillåtet att röka i särskilda kupèer. En gång körde tåget på ett antal kor borta vid Igelboda. Det var hemskt och tragiskt och man pratade länge om det. Saltsjöbanan byggdes en gång på initiativ från Bankdirektör Wallenberg för att forsla affärsmän ut till Grand Hotel i Saltis för vila och rekreation efter affärsmöten inne i Stockholm.

Klätterställningen fiskis

Jag minns grannkänslan i Fiskis. Det var lätt ta kontakt och umgås ‘över räcket’. Det visade sig bland annat när jag var med i teveserien Goltuppen med Thorsten Flinck och spelade en sopgubbe(statist) där självaste Thorsten Flink band mig till händer och fötter i en källare och snodde mina sopgubbekläder. Då talade en granne alltid högljutt till mig när vi träffades ombord i Saltsjöbanan och menade att jag nog skulle ”gå lika långt som Flinken inom filmen!”. Han ville erbjuda folk i tågvagnen kunskap om att han kände mig som ju var ‘uppburen statist’ i teveserien. ”Benny när är nästa tagning! Du kan komma upp på kaffe om du har tid i morgon men du kanske måste hem och läsa in repliker förstås!” Vi var tjenis önskade han visa. En annan granne som bodde i nästa port två våningar upp och var god vän med en dagmamma till våra barn ropade: ”Tjena filmstjärnan! Va snygg du và som sopgubbe!” Det fanns en intim närvarokänsla mellan husfasaderna i Fiskis.

Alla tyckte nog inte det. Ett teatersällskap som en gång skulle spela en teaterpjäs i Fisksätra hade en konferencier som innan föreställningen ställde sig på scenen och vittnade om att han fått självmordskänslor när han första gången gick mellan husen i Fiskis! Hans idè med detta uttalande var väl att han ville visa sitt ‘deltagande’ över att vi tvingades bo i den ‘klaustrofobiska’ förorten. Istället möttes han av ett kraftigt buande från publiken.

Jag minns konduktör Lagerfjärd på Saltsjöbanan som vårdade sin ‘konduktörsstatus’ med noggrann omsorg och praktfull stolthet inför alla passagerare på tåget. När han kom med sin biljettväska iklädd full konduktörsmundering kunde han utbrista: ”Nästa Fisksätra!” med en känsla och emfas värdig en konduktör på Orientexpressen eller kanske att han ombord på nattåget från Göteborg annonserade ingång på Stockholms Central. Hans högljudda tankeutbyte med utländska turister ombord i tåget när han med sin karakteristiska ‘blekingeengelska’ förklarade invecklade övergångar och betalningszoner för de förvirrade turisterna var höjdpunkter under många sommarresor. 

Fisksätra laget

Fisksätra 75:or. Detta var under Konsum-cup. Som de van uppburna av ett massivt publikstöd.

Jag minns att konduktör Lagerfjärd noga vårdade sin fina uniform och det sades att han en gång steg ombord mitt i natten vid Neglinge station i full reglementesenlig mundering och deklarerade på sin stolta blekingska: ‘Får jag be om samtliga biljetter!’

Det sades också att han sov i sin fina uniform om han skulle bli kallade på akut utryckning av något angeläget slag men det var nog bara ont förtal… Vi bodde en period i samma trappuppgång på Sikgatan och han var en mycket vänlig och trevlig själ oerhört samvetsgrann och plikttrogen människa med stort hjärta och mycket humor.

Jag minns Pino Nasca som öppnade ett slags drive-in-pizzeria från sin balkong på nedre botten så folk kunde beställa en lördagens hämtpizza till tevekvällen. Hans ledarskap när det var gårdfest på Lakegatan var mycket en livgivande upplevelse som överträffade det mesta. När någon smygtittade snålt bakom gardinerna från sitt fönster för att av ren nyfikenhet få se om festen kommit igång ljöd hans dånande uppmaning:

”Jajaja, jag ser dig nog! Klä nu på dig den ledigaste stassen och kom ner till oss! Livet är kort men den här festen kommer att vara natten lång! ” Han var dessutom Storstockholms Hyresgästförenings skickligaste medlemsvärvare där han med sin charmiga ordvällande pratmotor tycktes kunna få vem som helst att gå med i föreningen. Av någon anledning ökade andelen kvinnliga medlemmar där han drog fram…

Jag minns John Bååth som utan överdrift kan sägas var en av den tidens hjältar i Fisksätra. John lämnade jordelivet 1999 i stor saknad. John var en sorts vandrande Fisksätraidentitet från den tiden. När jag beskrev vännernas och ortens saknad vid hans bortgång var det hans goda tro på människan jag önskade beskriva:

”John var en god människa med stora visioner och jordnära kontakter. Han såg Fisksätra som ett mänskligt universum.

Många människor hade en livlina till John. När livet krävde det omöjliga kunde John ge avlastning. I Fisksätra arbetade han för att bygga kulturella broar. Ett uttryck för detta var den kulturafton han initierade som också manifesterades uttryckt i litteraturtidskriften Ekolodet som han skapade. Där samlade han skrivande eller andra konstnärligt utövande som bott eller då bodde i Fisksätra. John sjöng i kören i kyrkan. Musiken var som en oundgänglig kroppsdel hos honom. I sin bok Mimmo, Johns sorgebok över sin dotters tragiska bortgång, liknar han ofta känslor och stämningslägen vid passager i olika musikverk, ”löven släpper taget och faller tyngdlöst som i en adagiosats av Mozart” eller ”ljusa glada barnröster som klariner i en Brandenburgkonsert av Bach.”

John ville arbeta för ett gott Fiskstra att bo i och önskade visa upp ett sådant för omvärlden. Men hans projekt var större än så. Han arbetade i sitt stora projekt Mänsklighet som pågick i hela hans liv”

Kulturföreningen

Jag minns Antii Luoto som en lugn och fin man som inte slösade med orden. Han lärde med stor skicklighet ut sina gammeldanser under lektioner på Sikgården vilka han förgyllda till tonerna av sitt underbart hanterade dragspel. Kuriosa i det hela är att denna timide Antti en dag buntade ihop en postrånare inne vid Slussen-Posten på några röda sekunder. Antii hade för utom sin gammeldanslärarauktoritet något bälte på hög nivå inom kampsporterna som gjorde att en postrånare helst inte borde komma in på Posten och vifta med vapen om Antti stod i samma kö…

Jag minns att Cirkus Europa som brukade slå ner sina tältpinnar på parkeringen mellan Fiskis och Saltis en gång tog sina elefanter till centrum i Fiskis för att visa upp och att dessa jättelika djur på vägen slet ner stora grenar ur Allèträden och bajsade stor kokor på sin väg fram. Denna ‘avgång’ använde några av oss till att gödsla våra kolonilotter i Fiskis.

Jag minns också att det anordnades drakflygning och lådbilsrally för barnen.

Och jag kan parentetiskt nämna att jag en gång tagit en femkilosgädda med kastspö nere på ön! Är det rekordet slaget ännu?

Jag minns Maj-Lis och Knut. Detta par som alltid fanns tillgängliga vid alla tillställningar i den tidens Fiskis. Knut den f.d pianopoleraren som alltid var Maj-Lis behjälplig när hon fotade oss alla Fisksätrabor ur alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår. Var helst folk dök upp fanns Knut och Maj-Lis, med Knut bärande Maj-Lis kassar supportande hennes fotograferande och Maj-Lis med sin på det genuint finska idiomet uppmuntrande standardkommentar för att man skulle ‘posera’, ”Oj vad vackra ni är! Se hit” Med kameran i högsta hugg och sin otända cigarett i mungipan som hon använde för att ‘låtsasröka’ och lura sig ur sitt rökbegär vilket hon lyckade med. Många av de fina fotografierna i Fisksätra fotoarkiv från gamla tiders Fisksätra är resultatet av detta kärleksfulla pars tillskyndande närvaro i Fisksätra.

En företeelse i Fiskis jag minns är Internationella festen. Ett år såldes mina Fisksätra

vykort där med lokalt kända motiv som speglade det dåvarande Fisksätra. Här ett av dem på

framsidan av den då mycket livaktiga Fisksätra Kulturförenings jubileums skrift från 1986.

Tiden går och barn som växte upp i Fiskis då är vuxna nu med egna familjer men en gång i tiden sprang de omkring på Lakegatan, Sikgatan, Mörtgatan, Ålgatan, i Allén, i centrum och nere på Holmen och alla andra gator och platser. Och de gick förstås på dagis och fritis Siken, Ålen, Mörten m.fl. och sedan i Alléskolan eller Lännboskolan. Dessutom spelade de i några av den tidens ungdomslag i det aktiva Fisksätra IF. Därtill använde man konstverken i Allén som klätterställning!

Här är tjejer från Lakegatan, i Fisksätras Flickor -79 färdiga för avfärd till någon bortamatch medtagande supporter.

FannyFotbollslaget Fisksätra IF bildades också under denna tid och för egen del var jag supporter till A-laget med många minnesvärda matcher nere på hemmaarénan vid sjön men upplevde också  mycket roligt som pojklagstränare i klubben tillsammans med Anders Eriksson då vi var tränare för Fiskätra IF:s pojkar -75.

Fisksätra IF

Anders Eriksson och jag var två pappor som likt många andra föräldrar under de åren blev fotbollstränare genom att sammankalla barn/ungdomar i våra barns ålder. I vårt fall pojkar som var i 6-7 åldern. Anders och jag trodde att det skulle komma en handfull 6-åringar som vi tänkte träna lite lätt med boll och konor och sådär. Det kom omkring 42 stycken! Vi fick panik med våra bollar och konor! Men så småningom blev vi varma i kläderna och och fick någon sorts ordning på det hela och grabbarna och föräldrar hjälpte till med sitt intresse. Vi kom under dessa år tillsammans som fotbollslag att genomföra ett antal matcher och turneringar som man aldrig glömmer. I Anders och mitt lag spelade bland annat Rami Schaaban som sedermera blev landslagsmålvakt.

Anders Eriksson och jag ordnade varje år avslutningsfest efter säsongen för pojkar -75 på Sikgården då vi i laget åt lite godsaker och såg någon video. Den här teckningen på 75-orna gjorde jag i samband med en julavslutning.

Benny Holmberg

Nu på måndag

Hej alla!

Vill bara slänga ut en liten teaser. Nu på måndag kommer ett blogg inlägg

från en tidigare Fiskisbo som flyttade in när Fisksätra precis hade byggts.

Han är författare och minns Fisksätra ur sitt perspektiv.

”Jag minns konduktör Lagerfjärd på Saltsjöbanan som vårdade sin ‘konduktörsstatus’ med noggrann omsorg och praktfull stolthet inför alla passagerare på tåget. När han kom med sin biljettväska iklädd full konduktörsmundering kunde han utbrista: ”Nästa Fisksätra!” med en känsla och emfas värdig en konduktör på Orientexpressen eller kanske att han ombord på nattåget från Göteborg annonserade ingång på Stockholms Central.” /Ur texten: Jag minns av: Benny Holmberg,

Spännande läsning missa inte Benny Holmberg blogginlägg nu på måndag.

/ JH

Anders Petersen. Det handlar om människor. Del: 1

AndersMFoto: Jonny Holmberg

Anders Petersen är en av Sveriges mest kända fotografer. Hans första stora serie Café Lehmitz (1967-1970) var det som satte honom på kartan.  Efter detta har han jobbat oavbrutet. För tillfället jobbar han med flera projekt samtidigt. Vilket man enligt honom alltid måste göra när man är frilans. Ett handlar om Stockholm. Där han  fotar människor från alla olika områden i staden.

”Det ska handla om Stockholm idag, människor i Stockholm, mångfalden. Vad händer i Stockholm just nu.” 

”…det handlar om människor, olika typer av människor, deras förmåga eller oförmåga att relatera till varandra och kommunicera, gemenskapen, brist på gemenskapen och allt sådant. Som är liksom en del utav våran civilisation, vår identitet som vi brottas med dagligen.” 

Stockholmsprojektet har varit på flera ställen runt om Stockholm. Alby, Fisksätra, Fittja, Rinkeby, Södermalm, Kungsholmen, Nobelfesten, Gröna Lund.  Han säger själv att han är intresserad av människor. Inte klasstillhörighet. Vi har träffats två gånger. Första gången träffades vi i Fisksätra centrum i somras. Projektledare för projektet är Angie Åström. 

Vad använder du för typ av kamera?

En amatör kamera, enbart med film sedan 20 år tillbaka. 

Du framkallar i mörkerrum?

Ja, d 76 samma film som för 50 år sedan, t. ex. Sedan gör jag kontaktkartor. Sedan har jag en god vän. Mikael Andersson. Han skannar mina negativ som jag valt ut. Där kommer den digitala delen in.

Men jag älskar det gamla tekniken. 

Berätta om det här projektet som är anledningen till att ni är här i Fisksätra och fotar.

Vi har hållit på i några år. Från början skulle det inte vara så stort eller så lång tid. Det har vuxit fram efter hand. Projektet har hela tiden varit för Liljevalchs konsthall. Det ska handla om Stockholm idag, människor i Stockholm, mångfalden. Vad händer i Stockholm just nu.

Det ska bli en bok, en utställning och en utställningskatalog.

Är det något specifikt ämne t. ex förort?

Allting är samma. Det är huller om buller.

Vart har ni varit?

Vi har varit i Alby, Fisksätra, Fittja, Rinkeby, Södermalm, Kungsholmen, Nobelfesten, Gröna Lund. 

Anders3Foto: Jonny Holmberg

Du har ju en tidigare serie från Gröna Lund. Är det något du har kärt?

Ja det har jag kärt. Alla sådana här platser där människor träffas och umgås. Det handlar om gemenskap. Det blir väldigt tydligt på sådana platser. Det blir som att man sätter ett förstoringsglas på människor. När man går till en sådan plats och stannar tillräckligt länge för att det ska bli tydligt.

Det var precis det jag skulle fråga. Hur gör du eller ni när ni går in i ett projekt? Hur tänker ni och hur närmar man sig människor?

Det som är fullkomligt avgörande det är att man säger vad man gör och varför man gör det och hur det ska visas, på vilket sätt. Man försöker alltså förklara helt enkelt rakt på sak ABC, hela alltet. Så att allting är fullkomligt klart och sedan hålla fast vid det. Sedan gör jag så att jag försöker få det involverade att titta på mina bilder innan jag gör något med dem. 

Vad som är fullkomligt avgörande och en plattform för den här typen av fotografering det är uppriktigheten i närmandet. Det är helt avgörande.

I ditt första projekt, Café Lehmitz. Tänkte du på samma sätt då?

Ja! Absolut! Det går som en röd tråd från sakerna jag gjorde -67 på Café Lehmitz i Hamburg till det som jag gör idag.

När jag tittar igenom bilderna så ser jag väldigt mycket skörhet och utsatthet. 

Ja. Jag gillar det ordet du använder! Skörhet. Det har varit en missuppfattning ibland att vill fotografera människor som är marginella. Vilket jag absolut inte gör. Utan jag fotar alla människor från olika sociala skikt i samhället men jag fotograferar ju inte vem som helst . Jag känner in mig själv i den människan. eftersom jag själv förmodligen är rätt så sårbar. Om man har fotograferat så länge som jag har gjort så är det ju inte bara det man fotograferar som är viktigt utan det är också det förhållandet man själv har till det man fotograferar. Om man har ett förhållande om man lär känna förhållandena kring människorna man fotograferar så blir det som ett självporträtt också. Man kan inte närma sig som en professionell yrkesperson bara. Det känns fel. Man måste närma sig som människa till människa. Så i själva verket så är jag inte så mycket fotograf. Om du ser på min utrustning så är den väldigt enkel. Jag vill inte att utrustningen ska skymma mötet liksom. Inte ta för stor plats och bli för viktig. Det är bara en liten del, men en viktig del naturligtvis.

Men då måste jag gå in på detta. När du gör t. ex Mental Hospital eller Prison. När man ska gå in i sådana sammanhang. Vilket kanske olika personer har gjort från olika håll kan man säga. Hur förhåller man sig?

Jag ska tala om för dig hur det var för mig. Anledningen till att jag gick in på ett fängelse eller på ett mentalsjukhus, det var att jag har människor i min omgivning som står mig väldigt nära som har varit i den situationen. Så jag har alltid undrat hur det var och det bästa sättet det är att undersöka själv och vara där. Jag försökte på olika sätt att hamna där. Det tog sin tid ibland. Det är det jag menar.

Om man nu skulle vara i den situationen och du kommer in. Hur reagerar man då?

Då skulle du först tänka vad har den här typen här att göra? Det är ingen stängd situation men definitivt så är den låst på något vis. Man börjar med att berätta lite om sig själv sedan börjar man fotografera lite grand . Sedan framkallar man bilderna och kommer tillbaka med dem och så ger man bilderna till personerna. Jag kommer ihåg hur det var på ekbacken t. ex. som var ett utav de ställena jag var på. Då var det folk som hade hela sina rum tapetserade med mina bilder, så att jag knappt kunde fotografera. Jag gick in i väggen efter ungefär fem månader. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt att hantera detta. Jag blev väldigt besviken på mig själv, för att jag hade bara tagit dramatiska bilder utav människor som skriker, människor som börjar slåss. Det är inte det jag vill göra. Så jag skämdes över detta verkligen. Så jag slutade att fotografera. Sedan började jag igen och sa till mig själv att antingen så skriver jag in mig själv på ett sådant här ställe eller så tar jag tag i det och försöker göra något av situationen. Sedan frågade jag om jag kunde få stanna lite längre över natten. Jag var där i två och ett halvt år. In och ut. Då öppnades en situation som gick att fungera i och då öppnar sig också en ny dörr när det gäller mitt fotograferande. Då bestämde jag mig redan från början att jag tar bilder huller om buller utav människor som är patienter och även utav människor som är personal, det spelar inte så stor roll. Det som är viktigt är att försöka ta bilder som för människor ihop istället för att isolera dom. Det blev som ett mantra för mig och en plattform. Där jag hela tiden försökte realisera och konkretisera i det bilder som jag tog. 

Sedan när jag valt ut bilder så hade jag sedan utställningar där på sjukhuset. Alltså små utställningar. Ibland bara på golvet och ibland på en vägg i rökrummet.

Hur många kommer ni att fotografera i Fisksätra?

Det är rätt många nu. Ja men det kommer bli fler. För det har ju varit så att när vi är hemma och fotograferar hos någon så säger de. Ja men jag känner den här på samma gata. Ska ni inte besöka den också?

Det blir liksom att grannar känner varandra. Så det är lite så vi fotograferar. Man börjar någonstans och så hamnar man någon helt annanstans.

Är fotografi politiskt?

Ja det är det väl alltid. Politiskt och filosofiskt. Jag skulle vilja säga att här i Stockholm är det i alla högsta grad politiskt. Då menar jag inte att det är partipolitiskt men att det är socialt baserat det är ”back to basics”, det handlar om människor, olika typer av människor, deras förmåga eller oförmåga att relatera till varandra och kommunicera, gemenskapen, brist på gemenskapen och allt sådant. Som är liksom en del utav våran civilisation, vår identitet som vi brottas med dagligen. Var och en på sitt sätt. Vi vill ha med många människor. Mångfalden är väldigt viktig och olika åldrar också.

Ska man ha en förutfattad mening när man går in i ett projekt?

Nä man ska vara så förvirrad som möjligt och oskuldsfull som ett barn. Ju mer oskuldsfulla glasögon du har desto bättre.

Man ska inte gå in och tänka att man vill få det till någonting? Nä så tänker inte jag. Det handlar väldigt mycket om stunden, tillfället, vad händer i mötet.

Man ska visa att man är nyfiken. Att man vill lära sig något. Det är ju en av anledningarna till att man plåtar. Man lär sig något nytt om människor, om Fisksätra, om papegojor, om Peru eller clowneri t.ex.

Har ni drömmar? 

Ja jag drömmer om att det här projektet för människor ihop. Det är själva grundtanken för mig i allt jag fotograferar.

Här kan ni titta på fler av Anders projekt och bilder. http://www.anderspetersen.se/

// Jonny Holmberg

Nu kör vi igång 2018.

Jag är uppvuxen i Fisksätra. Jag har gått på gatorna som tonåring och drömt om framtiden, jag har lekt burken, cyklat mellan höghusen, byggt kojor,  gått genom allén och lyssnat på min favoritmusik en sommarkväll,  jag har känt lukten av de nyklippta gräset nere på fotbollsplan när vi haft hemmamatch. Förväntningarna byggdes upp om att vinna. Jag har grillat nere på Holmen och badat i Lundsjön. Fisksätra kommer att vara en annan plats om hundra år. Allt är pågående och föränderligt.  Vad har du för berättelse? Vad är Fisksätra för dig?

Nu kommer Fisksätra.se igång på allvar igen. Det kommer att komma många intressanta reportage. Det kommer fortfarande att finnas matnyttig information om sådant som händer i Fisksätra.

Först ut är en intervju med den världskända fotografen Anders Petersen. Tillsammans med producenten Angie Åström kom de till Fisksätra som en del i Ett projekt som går under namnet ”Stockholm.” De har fotat på flera platser bl.a  Alby, Fisksätra, Fittja, Rinkeby, Södermalm, Kungsholmen, Nobelfesten, Gröna Lund.

Detta kommer längre fram att bli en utställning på Liljevachs och två fotoböcker.

”…det handlar om människor, olika typer av människor, deras förmåga eller oförmåga att relatera till varandra och kommunicera, gemenskapen, brist på gemenskapen och allt sådant. Som är liksom en del utav våran civilisation, vår identitet som vi brottas med dagligen.” 

Denna intervju kommer att publiceras idag kl:16:00. Välkomna! Håll i er nu kör vi!

//Jonny Holmberg

lägenhet i Fisksätra

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Robert Andersson. En person som inspirerar.

 

När man träffar Robert har han alltid ett leende till övers. Han är en person med ett stort hjärta. Han är också en person som många saker på gång. Han är bland annat en av personerna som startade FFF  (Fisksätra Fiske Förening), han har varit nominerad till att bli årets Nacka bo och han är i högsta grad aktuell som en av de lokala stora vloggarna. Det är bland annat det vi kommer att prataR 2 om i denna intervju. 

En vy från Roberts drönare som han använder flitigt i sina vloggar.

Berätta varför du vloggar.

Jag vloggar för att jag har väldigt bra erfarenhet av saker som man inte ska göra. Jag har lätt att relatera till många människor och därför vill jag synliggöra hur bra det är om man ändrar inställning till människor eller till vardagen. Man får så mycket mer tillbaka om man ler mer och sprider glädje. Genom vloggen har jag möjlighet att visa att man verkligen får tillbaka när man är glad och positiv. Till skillnad ifrån förr i tiden när jag inte var det.

Hur var du förut då?

Det var väl min skolgång som inte har varit den bästa tiden i mitt liv. Jag började vara stökig redan i ettan för att få bekräftelse tror jag. Jag fick höra mycket negativt om min vikt eftersom jag oftast var en av dem som vägde mest i klassen. Jag reagerade fysiskt. Bara för att jag gjorde mycket bus så fick jag även skulden för sådant jag inte gjorde. Folk hade förutfattade meningar. Det var alltid Robert som bråkade. Det blev en ond cirkel och jag fortsatte. Jag hade inte stora förväntningar på mig själv och förväntade mig inte att andra skulle ha det.

Det var vissa som trodde på mig men många som inte gjorde det. Ofta sa vuxna att om jag fortsatte så här så skulle det inte gå bra för mig. Det räcker med att folk inte tror på en för att detta ska skapa en dålig självkänsla.

Din mamma är en viktig person i ditt liv.

Ja! Hon har behövt bli stark på grund av mig, för att klara av mig. Hon och jag har alltid varit väldigt nära varandra, bästa vänner. Hon har varit både min mamma och min pappa. Hon har varit ensamstående med mig eftersom jag inte har några syskon. Typ jag och hon mot världen. Jag har berättat allt för henne och varit hundra procent ärlig. Det räcker inte alltid. Man vill vara en del av samhället och bli betrodd av flera för att känna att man är accepterad för den man är.

Tina en person som jobbade på fritidsgården, hon trodde på mig och vart lite av en andra mamma. Nacka-polarna kom in i bilden för att jag ville ha ett extra jobb och tjäna pengar. Då fick jag jobb hos Nacka-polarna. Då kände jag att de också trodde på att jag kunde förändras.

Hur vill du påverka andra?

Jag hoppas att folk kan inspireras av mig och ta kontakt med mig och att jag kan hjälpa dem om jag kan. Jag vill alltid göra mitt bästa för att försöka hjälpa till.

Är det viktigt att man får många ”views” och följare när man vloggar?

Jag känner verkligen inte det för att min största inkomstkälla är ju inte min youtube kanal utan mina jobb som jag har. Just därför är inte det viktigaste likes, views eller följare. Om jag kan få en person och titta och gilla det, då känner jag mig nöjd.

Hur mycket tid tar det i veckan?

Just nu vloggar jag bara en gång i veckan. Tidigare så vloggade jag varje dag. När man vloggade varje dag hann man inte lära sig så mycket. Idag vloggar jag varje fredag och försöker tänka ut andra videos jag kan lägga ut på kanalen. Om evenemang som händer till exempel. Det tar väl typ en hel dag men nu har jag mer tid att tänka ut hur jag ska lägga upp vloggen. Jag planerar lite under veckan, sedan redigerar jag kanske två-tre timmar på lördagen eller söndagen och så lägger jag ut den på söndagskvällen.

Gör du något manus?

Nä inget manus.

Kan man bli för gammal för att vlogga?

Nej!

När du går till exempel på dessa event är väl de flesta ganska unga?

Jag har mött äldre. Till exempel på Tubecon i Göteborg. Träffade jag en familj som vloggar.

Vem är den störste av vloggarna?

Casey Neistat.

Håller han på fortfarande?

Ja han håller på fortfarande. Han dagsvloggar inte längre men han lägger upp varannan var tredje dag kanske.

Han måste ju vara ofantligt rik?

Ja. Han pratar inte om det, men det är han nog.

Han måste j få sponsring och sådant?

Han brukar inte satsa så mycket på sponsring men han får ju saker.

Han har en sådan skön ton och bra värderingar.

Hur länge tänker du hålla på och vlogga?

Jag har ingen aning. Drömmen hade ju vart att kunna leva på det. Det måste inte vara vloggandet men att jobba med film. Film och foto typ. Det hade ju varit häftigt att kunna leva på sitt youtubande men jag känner inte att jag kommer offra allt för att chansa. Om min kanal skulle växa så kanske jag skulle börja sänka ner med jobb och så.

Har du jobbat med film på något annat sätt?

När jag var liten höll vi ju på med telefonerna. Vi gjorde typ klipp för att skapa en illussion genom klipp. T. ex att man hoppar jättehögt uppifrån och landar på marken. Vi hade även en sådan stor kassetbandskamera.

Vem är din största inspiration?

Det finns många men jag gillar Håkan Hellströms musik. Jag gillar Laleh, Veronica Maggio. Deras texter, deras budskap. Man kan relatera till mycket i deras texter.

Vill du lägga till något?

Det jag har lärt mig utav min uppväxt är att man måste ge folk flera chanser. Hela samhället har ett ansvar att uppfostra barnen. För vissa krävs det lite mer än bara föräldrarna. Det räcker med att en konduktör på tåget säger hej för att ens humör ska bli bättre. Därför tycker jag att det är viktigt att säga hej till folk när man passerar varandra på gatan. Att vara trevlig och tänka på hur man pratar med folk. Vara positiv hela tiden helt enkelt. Alla bör tänka på att vara mer närvarande i vardagen.

Vad är din största drivkraft?

Det är nog min förändring jag gjort. Har fått så mycket mer tillbaka. Man får uppskattning från olika håll. Det gör det värt att göra det jag gör. Det gör att man vill fortsätta och bli bättre. Alla kan ju göra fel så jag tror att det är viktigt att reflektera.

Är bekräftelse viktigt?

Nej jag känner inte bekräftelsebehov längre. Förr tror jag atta jag sökte det. Därför fortsatte min onda cirkel. Nu har jag lugnat ner mig och känner mig bekväm i den jag är. Jag tror att om man väntar och fortsätter jobba så kommer det positiva.

Har du något tips till någon som vill vlogga?

Har man något man vill få ut så kör! Jag har lärt mig genom att vara framför kameran och det har givit mig större självkänsla. I börja kändes det lite obehagligt att stå framför kameran inne i stan. Det var ju bara för att jag funderade på vad andra runt om mig skulle tycka. Det kan man ju aldrig veta. Med tiden kände jag, varför ska jag bry mig om vad jag tror att andra tänker om mig när jag inte ens vet? Jag har lärt mig att inte bry mig om vad andra tycker. Jag har blivit mer avslappnad. Det har stärkt min självkR 4änsla.

Har du någon tanke om karriär?

Det som händer, det händer.

Har du något annat stort intresse?

Ja eftersom jag tycker det är viktigt med lärare och pedagoger och sådant för barnens välmående så tänker jag att jag kanske skulle vilja bli rektor.

När började du träna då?

Kanske fyra år sedan. Jag började promenera. Sedan började jag springa. En kompis frågade om vi inte skulle börja gymma. Sedan märkte jag att jag blev bättre och starkare och kände mig mer hälsosam och då började jag sätta mål.

Har du några tips till andra?

Jag tänker att om du vill något så gör det. Inte för att andra vill det. Tro på dig själv! Det kommer gå bra. Det går alltid bra till slut.

VloggRobert

// Jonny Holmberg