Ann-Marie Ava Valsten

Ann-Marie Valsten är född 1958 hon är uppvuxen i Blackeberg i Stockholm, numera boende i Frostabacka Österlid utanför Burseryd. Har också bott i Fisksätra i flera år. Hon studerade på Nordens fotoskola (1982-1985) Skriver också poesi. Hon var med i det svenska landslaget. Hon har just nu en fotoutställning på Fisksätra museum. Utställningen går under namnet HEM och består av fotografier tagna under åren 1976-1989. 

I likhet med Anders Petersen som jag intervjuade förra året angående hans projekt Stockholm så fick hon  många nej i början när hon visade sina bilder som hon tagit i Fisksätra. 

När jag började med det här så hade jag ingen idé om att det var ett projekt. I början så var ju det här någonting som jag inte visade på fotoskolan men däremot så gick jag till fotograficenter och visade bilderna och tänkte att det här ska de väl vara intresserade av men de skakade på huvudet.

Jag började fotografera utifrån en massa inre ställda frågor, det gör jag fortfarande. Jag ställde en fråga som handlade om rädsla. Vad är jag mest rädd för? Rädsla för mig är en universell känsla. Rädsla och medlidande. Det var ju en slump att jag bodde just här i Fisksätra. Det var också så att när jag gick i fotoskolan så behandlade man ämnen som relaterade  direkt  till min egen familj och min egen historia. Det var något absurt i det. Där pratade man om bilden av den psykiskt instabila människan, den prostituerade människan, bilden av den fängslade människan. Det var delar av min egen historia som jag kämpade hårt med att hålla tyst om. Det var en paradox i det att sitta där och möta de värderingar som fanns på skolan. Därför visade jag aldrig dessa bilder från Fisksätra för att det fanns inte ett sådant klimat för den typen av bilder.

thumbnail_IMG_0032Jag närmade mig människor helt och hållet utifrån det metoder jag studerade på skolan. Där studerade man den dokumentära bilden. Jag själv fick ju ett större djup i kunskapen av vad fotografi innebär och hur man skulle närma sig människor och så.

Jag bodde ju längst ner på Braxengatan utan vanlig dörr. Det var bara balkongdörr. Det fanns sådan där mellanlägenheter då. En tjej som var typ tio-tolv år hoppade in genom balkongdörren. Jag var väl tjugo. Där började vi etablera en kontakt. Hon frågade mig en dag. – Kan inte du adoptera mig?

Då ringde en klocka i mitt undermedvetna. Men gud jag kommer ihåg när en dam frågade min mamma.

-Kan inte jag få adoptera flickan?

På något sätt väckte ju det här trådar till min egen historia. Så jag fick någon form av en närmre blick till henne utan att jag på något sätt avslöjade det. Sedan var jag då inne i hennes familj som en fluga på väggen.

Mitt sätt att fotografera har givit mig mitt språk. Jag hade inte de språket innan. Det är också så att jag menar att jag föddes in i ett språk. När jag föddes så fanns det ett språk där, det språket det kläddes jag i. Det språket fick jag brottas med att få bort. För att det var inte mitt språk. Det där har ju blivit klarare och klarare för mig. Nu känner jag att kanske de senaste 10-15 åren att jag har hittat ett språk.

Reds. anm. Utställningen HEM pågår fram till den 31 maj. Det är en del av Fisksätras historia som är spännande. Det tar avstamp från det första åren, fram till sent åttiotal.

// Jonny Holmberg

 

thumbnail_IMG_0031HEM.

 

 

 

Bookmark the permalink.

Comments are closed