Anders Petersen. Fisksätra är en utav de finaste förorter vi har.

Anders Petersen är en av Sveriges mest kända fotografer. Hans första projekt var Café Lehmitz 1967-1970. (Cafe Lehmitz var ett ölhak på Reeperbahn i Hamburg.) Jag träffar honom i gamla stan där han har sitt fotolabb. Detta är andra intervjun i en serie av två. Hans projekt som han kallar Stockholm har besökt många platser runt om i huvudstaden. Där ibland Fisksätra. AndersJ

DSC00801_FotorNäraanders

– Fisksätra är en utav de finaste förorter vi har. Dels är det en sådan mångfald sedan är strukturen så fin. När man kommer dit så är man välkommen. I andra förorter kan man kanske ibland känna att man är fel ute, här ska jag kanske inte vara men det känner man aldrig i Fisksätra. Det är underbart där. Integrationen är så väl genomförd i Fisksätra, det fungerar och det finns en sammanhållning. Det finns inte rädsla utan det finns öppenhet.

– Min inställning till mitt fotograferande är att jag vill att människor ska känna igen sig. Oavsett om det är fotat i japan, Chile, Paris eller Fisksätra. Att vi hör ihop, att vi är samma familj. Att det olika kulturerna och traditionerna inte är för poängterade. Det viktiga är att vi är bröder och syAndersvisarfotonstrar. Det går igenom hela mitt fotografi sedan Café Lehmitz.

– När jag fotade Lehmitz fotade jag ju knappt gatorna runt omkring. Jag fotade människorna inom fyra väggar. Det som var väsentligt var vad som hände där. Hur det såg ut utanför var jag mindre intresserad av. Även om det finns med i bilderna. Det finns med i Stockholm också.

Anders tänker samtidigt som han pratar. Utan att regissera. Vi börjar att prata om en sak och det leder vidare till en annan. Han är social. Han återkommer hela tiden till att han tycker foto är socialt och att det är viktigt att skapa ett förtroende. Han berättar för mig om en upplevelse som fick honom att välja foto som uttryck.  

– En dag var jag och klippte mig hos frisören och då såg jag en tidning där. Jag tror det var Året runt eller någon sådan typisk veckotidning. Där var det ett korsord och så var det en bild i det korsordet. Det var spår i snön på en kyrkogård i Paris. Jag fantiserade att fotografen hade kommit på morgonen och sett dessa fotspår som ledde från grav till  grav. Han hade kommit med väldigt ödmjuka ögon och upptäckt att de döda umgicks på natten. Det var så literärt och symboliskt. Det var så laddat. Jag blev helt gripen. Då tänkte jag att jag borde fotografera. Alting föll på plats där. Den inspirationen. Jag visste ju inte fotografens namn. Det stod inget i den tidningen. Nu vet jag att det var  det var Christer Strömholm. Att man kunde uttrycka sig på det sättet, det hade jag inte tänkt på.

Anders gick på Strömholms fotoskola. På den tiden en utav Norra Europas bästa fotoskolor enligt honom. Dit kom gästföreläsare som t. ex. Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman, Tore Johnsson, Rune Hassner, Per Olof Sundman som pratade om sitt samarbete med Yngve Baum.

– Det var ju svårt först med Café Lehmitz. Det tog lång tid. Men sedan blev jag och den grupp av fotografer som jag jobbade med då inbjudna till fotofestivalen i Arles, den äldsta fotofestivalen i världen. De ville att vi skulle ställa ut. När jag ställde ut där kom det fram en kille till mig och frågade om jag hade andra bilder att ställa ut. Jag hade med mig Café Lehmitz. Han tittade på dem. Då började det hända saker.

– När jag gjorde mentalsjukhuset lärde jag mig att jag måste lyssna mer och lära mig. Jag lärde känna de människor jag fotade på ett annat sätt. Nu kommer den boken ges ut igen i bland annat Japan. Jag var så engagerad många gånger att jag inte kunde ta mig ur situationen med en enda bibehållen bild som jag tyckte var något att  visa upp eller komma tillbaka med. Då förstod jag att du kan inte vara med bägge fötterna i situationen utan en fot kan var där men den andra måste vara utanför. Så att du har lite kontroll över vad som händer, så att du ser. Du måste backa och få överblick ibland.

– Man får inte glömma bort vem man är. Jag har ju ett språk. Annars går det inte. Det är ju därför jag har fått den här möjligheten. Det är för att jag har ett språk. Om jag inte hade det skulle jag inte få en enda möjlighet att visa det jag gör. Samtidigt så handlar det inte bara om människor utan även om var människan är, energin, känslan och närvaron som finns.

Stockholm

Utställningen Stockholm kommer att ställas ut i maj 2019 på Liljevalchs. Det är allt från Fisksätra till prinsessan Victoria. Anders berättar att han försöker att förändra sitt sätt att fotografera.  

Andersallvarlig– Förut när jag fotade var det svårt att se vilken plats vi var på. Nu håller jag på att försöka ändra på det. Så att man kan se t. ex vilken gata vi är på.

– Den energin som finns i Stockholm måste framgå i det här projektet.

– Statsrummet, hur ljuset faller, hur mörkret kommer.

//Jonny Holmberg

Bookmark the permalink.

Comments are closed