Jag minns…

Benny Holmberg författare:

”Jag minns Fisksätra…

personer, händelser, företeelser”

Rami Shaaban back och målvakt i Fisksätra IF Pojkar -75 blev via Järla IF och Djurgården

 uttagen till svenska landslaget i fotboll och gick vidare till Arsenal i Premiere Leauge.

America Vera-Zavala med uppväxt på Lakegatan i Fisksätra, är idag framgångsrik dramatiker med uppsättningar i bland annat Radioteatern och på Dramaten.

Rogelio Duran fritidsledare i Fiskis, far till skådespelerskan Noomi Rapace från ‘Män som hatar kvinnor’. Var Nordens störste flamencosångare med framträdanden internationellt och i Stockholm och på Internationella festen i Fisksätra

 

Fiskiscykel

Teckning av Benny Holmberg

                                                                                  

Jag minns…

Magnus Carlbring, som jag en gång lärde känna som duktig ledare på Forellens fritis i Fiskis fick 1999 Tidningen Vi:s litteraturpris för diktsamlingen Sånger vid E 4:ans avfart. I mars 2009 utnämndes Magnus Carlbring till Månadens diktare av Dagens dikt i Sveriges Radio P1.

24 december 2012 utkom den långa dikten Hord; om den skrev Anna Carlén på Dagens bok: ”Jag sköljs av ett slags surrealistiskt samtidseko som inte tystnar…”

Janne Sangberg gick bort 2014. Han var regissör utbildad på Calle Flygares teaterskola. Han gjorde ett fantastiskt ungdomsarbete i Fisksätra och många ungdomar fick skådespelardrömmar stärkta i hans nyårsrevyer och ungdomsmusikaler. Janne drog också med vuxna i det fascinerande skådespelandet.

Under åren i Fisksätra lärde jag känna Janne som en fin vän och människa och mycket skicklig teaterkonstnär! Hans arbete som både regissör och även medverkande skådespelare i de olika uppsättningarna under hans ledning av revyer, teater och musikaler i Fisksätra gav många unga människor i Fisksätra en fin start i livet och en förmåga att våga uttrycka sig och ta fram sina bästa förutsättningar. I flera revyer kunde även vuxna fisksätrabor medverka och berikas under hans kunniga och entusiastiska ledning.
Många goda skratt och härliga stunder skapades i Jannes närhet som alltid fanns som en central punkt i Fiskis föreningsliv med sin blick och känsla för ögonblicket och stunden. Janne var en människa s
om berikade tillvaron. 

Viktor Friberg började i Jannes regi bland annat i en bejublad roll som Malvolio i Jannes uppsättning i Fisksätra av Shakespears Trettondagsafton. Viktor har sedan medverkat i filmer och teveserier varav de mer kända är Kvällspressen 1992, Kådisbellan 1993, Skilda värdar 2001, Fyra Nyanser av brunt 2004, Lasermannen 2005, Livet i Fagervik 2008, Selmas Saga 2016(Julkalender). Under sommaren 2009 berättade han kärlekssagor i ett tält vid Norr Mälarstrand på Kungsholmen i Stockholm.

Jag lärde känna Viktor personligen, våra barn och familjer umgicks. Vi hade kärleken till berättandet gemensam. Vi upptäckte en dag att våra respektive släktingar på den manliga sidan bakåt till våra farfäder (respektive farfar) hade arbetat på Dunkers gummifabrik i Helsingborg vilket fick oss att orera på vår urspungskånska och tillsammans avnjuta många monologer av Hasse Alfredsssons underbara berättarkonst där skånskan ju har en central roll.

Jag heter Benny Holmberg och är gammal Fisksätrabo. Mina barn växte upp här och under

 åren har jag bott på Ålgatan, Sikgatan, Harrgatan, Forellgatan och  Lakegatan innan jag flyttade från Fisksätra.

Min tid i Fisksätra började när Ålgatan var byggd och det första huset på Sikgatan var färdigt. Saltsjöbanan gick en tid annorlunda sträckning just nere vid stationen men hamnade snart där den ligger i dag. Det var först det gamla tåget med godsvagn där man kunde ta in barnvagnar och cyklar. Det var tillåtet att röka i särskilda kupèer. En gång körde tåget på ett antal kor borta vid Igelboda. Det var hemskt och tragiskt och man pratade länge om det. Saltsjöbanan byggdes en gång på initiativ från Bankdirektör Wallenberg för att forsla affärsmän ut till Grand Hotel i Saltis för vila och rekreation efter affärsmöten inne i Stockholm.

Klätterställningen fiskis

Jag minns grannkänslan i Fiskis. Det var lätt ta kontakt och umgås ‘över räcket’. Det visade sig bland annat när jag var med i teveserien Goltuppen med Thorsten Flinck och spelade en sopgubbe(statist) där självaste Thorsten Flink band mig till händer och fötter i en källare och snodde mina sopgubbekläder. Då talade en granne alltid högljutt till mig när vi träffades ombord i Saltsjöbanan och menade att jag nog skulle ”gå lika långt som Flinken inom filmen!”. Han ville erbjuda folk i tågvagnen kunskap om att han kände mig som ju var ‘uppburen statist’ i teveserien. ”Benny när är nästa tagning! Du kan komma upp på kaffe om du har tid i morgon men du kanske måste hem och läsa in repliker förstås!” Vi var tjenis önskade han visa. En annan granne som bodde i nästa port två våningar upp och var god vän med en dagmamma till våra barn ropade: ”Tjena filmstjärnan! Va snygg du và som sopgubbe!” Det fanns en intim närvarokänsla mellan husfasaderna i Fiskis.

Alla tyckte nog inte det. Ett teatersällskap som en gång skulle spela en teaterpjäs i Fisksätra hade en konferencier som innan föreställningen ställde sig på scenen och vittnade om att han fått självmordskänslor när han första gången gick mellan husen i Fiskis! Hans idè med detta uttalande var väl att han ville visa sitt ‘deltagande’ över att vi tvingades bo i den ‘klaustrofobiska’ förorten. Istället möttes han av ett kraftigt buande från publiken.

Jag minns konduktör Lagerfjärd på Saltsjöbanan som vårdade sin ‘konduktörsstatus’ med noggrann omsorg och praktfull stolthet inför alla passagerare på tåget. När han kom med sin biljettväska iklädd full konduktörsmundering kunde han utbrista: ”Nästa Fisksätra!” med en känsla och emfas värdig en konduktör på Orientexpressen eller kanske att han ombord på nattåget från Göteborg annonserade ingång på Stockholms Central. Hans högljudda tankeutbyte med utländska turister ombord i tåget när han med sin karakteristiska ‘blekingeengelska’ förklarade invecklade övergångar och betalningszoner för de förvirrade turisterna var höjdpunkter under många sommarresor. 

Fisksätra laget

Fisksätra 75:or. Detta var under Konsum-cup. Som de van uppburna av ett massivt publikstöd.

Jag minns att konduktör Lagerfjärd noga vårdade sin fina uniform och det sades att han en gång steg ombord mitt i natten vid Neglinge station i full reglementesenlig mundering och deklarerade på sin stolta blekingska: ‘Får jag be om samtliga biljetter!’

Det sades också att han sov i sin fina uniform om han skulle bli kallade på akut utryckning av något angeläget slag men det var nog bara ont förtal… Vi bodde en period i samma trappuppgång på Sikgatan och han var en mycket vänlig och trevlig själ oerhört samvetsgrann och plikttrogen människa med stort hjärta och mycket humor.

Jag minns Pino Nasca som öppnade ett slags drive-in-pizzeria från sin balkong på nedre botten så folk kunde beställa en lördagens hämtpizza till tevekvällen. Hans ledarskap när det var gårdfest på Lakegatan var mycket en livgivande upplevelse som överträffade det mesta. När någon smygtittade snålt bakom gardinerna från sitt fönster för att av ren nyfikenhet få se om festen kommit igång ljöd hans dånande uppmaning:

”Jajaja, jag ser dig nog! Klä nu på dig den ledigaste stassen och kom ner till oss! Livet är kort men den här festen kommer att vara natten lång! ” Han var dessutom Storstockholms Hyresgästförenings skickligaste medlemsvärvare där han med sin charmiga ordvällande pratmotor tycktes kunna få vem som helst att gå med i föreningen. Av någon anledning ökade andelen kvinnliga medlemmar där han drog fram…

Jag minns John Bååth som utan överdrift kan sägas var en av den tidens hjältar i Fisksätra. John lämnade jordelivet 1999 i stor saknad. John var en sorts vandrande Fisksätraidentitet från den tiden. När jag beskrev vännernas och ortens saknad vid hans bortgång var det hans goda tro på människan jag önskade beskriva:

”John var en god människa med stora visioner och jordnära kontakter. Han såg Fisksätra som ett mänskligt universum.

Många människor hade en livlina till John. När livet krävde det omöjliga kunde John ge avlastning. I Fisksätra arbetade han för att bygga kulturella broar. Ett uttryck för detta var den kulturafton han initierade som också manifesterades uttryckt i litteraturtidskriften Ekolodet som han skapade. Där samlade han skrivande eller andra konstnärligt utövande som bott eller då bodde i Fisksätra. John sjöng i kören i kyrkan. Musiken var som en oundgänglig kroppsdel hos honom. I sin bok Mimmo, Johns sorgebok över sin dotters tragiska bortgång, liknar han ofta känslor och stämningslägen vid passager i olika musikverk, ”löven släpper taget och faller tyngdlöst som i en adagiosats av Mozart” eller ”ljusa glada barnröster som klariner i en Brandenburgkonsert av Bach.”

John ville arbeta för ett gott Fiskstra att bo i och önskade visa upp ett sådant för omvärlden. Men hans projekt var större än så. Han arbetade i sitt stora projekt Mänsklighet som pågick i hela hans liv”

Kulturföreningen

Jag minns Antii Luoto som en lugn och fin man som inte slösade med orden. Han lärde med stor skicklighet ut sina gammeldanser under lektioner på Sikgården vilka han förgyllda till tonerna av sitt underbart hanterade dragspel. Kuriosa i det hela är att denna timide Antti en dag buntade ihop en postrånare inne vid Slussen-Posten på några röda sekunder. Antii hade för utom sin gammeldanslärarauktoritet något bälte på hög nivå inom kampsporterna som gjorde att en postrånare helst inte borde komma in på Posten och vifta med vapen om Antti stod i samma kö…

Jag minns att Cirkus Europa som brukade slå ner sina tältpinnar på parkeringen mellan Fiskis och Saltis en gång tog sina elefanter till centrum i Fiskis för att visa upp och att dessa jättelika djur på vägen slet ner stora grenar ur Allèträden och bajsade stor kokor på sin väg fram. Denna ‘avgång’ använde några av oss till att gödsla våra kolonilotter i Fiskis.

Jag minns också att det anordnades drakflygning och lådbilsrally för barnen.

Och jag kan parentetiskt nämna att jag en gång tagit en femkilosgädda med kastspö nere på ön! Är det rekordet slaget ännu?

Jag minns Maj-Lis och Knut. Detta par som alltid fanns tillgängliga vid alla tillställningar i den tidens Fiskis. Knut den f.d pianopoleraren som alltid var Maj-Lis behjälplig när hon fotade oss alla Fisksätrabor ur alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår. Var helst folk dök upp fanns Knut och Maj-Lis, med Knut bärande Maj-Lis kassar supportande hennes fotograferande och Maj-Lis med sin på det genuint finska idiomet uppmuntrande standardkommentar för att man skulle ‘posera’, ”Oj vad vackra ni är! Se hit” Med kameran i högsta hugg och sin otända cigarett i mungipan som hon använde för att ‘låtsasröka’ och lura sig ur sitt rökbegär vilket hon lyckade med. Många av de fina fotografierna i Fisksätra fotoarkiv från gamla tiders Fisksätra är resultatet av detta kärleksfulla pars tillskyndande närvaro i Fisksätra.

En företeelse i Fiskis jag minns är Internationella festen. Ett år såldes mina Fisksätra

vykort där med lokalt kända motiv som speglade det dåvarande Fisksätra. Här ett av dem på

framsidan av den då mycket livaktiga Fisksätra Kulturförenings jubileums skrift från 1986.

Tiden går och barn som växte upp i Fiskis då är vuxna nu med egna familjer men en gång i tiden sprang de omkring på Lakegatan, Sikgatan, Mörtgatan, Ålgatan, i Allén, i centrum och nere på Holmen och alla andra gator och platser. Och de gick förstås på dagis och fritis Siken, Ålen, Mörten m.fl. och sedan i Alléskolan eller Lännboskolan. Dessutom spelade de i några av den tidens ungdomslag i det aktiva Fisksätra IF. Därtill använde man konstverken i Allén som klätterställning!

Här är tjejer från Lakegatan, i Fisksätras Flickor -79 färdiga för avfärd till någon bortamatch medtagande supporter.

FannyFotbollslaget Fisksätra IF bildades också under denna tid och för egen del var jag supporter till A-laget med många minnesvärda matcher nere på hemmaarénan vid sjön men upplevde också  mycket roligt som pojklagstränare i klubben tillsammans med Anders Eriksson då vi var tränare för Fiskätra IF:s pojkar -75.

Fisksätra IF

Anders Eriksson och jag var två pappor som likt många andra föräldrar under de åren blev fotbollstränare genom att sammankalla barn/ungdomar i våra barns ålder. I vårt fall pojkar som var i 6-7 åldern. Anders och jag trodde att det skulle komma en handfull 6-åringar som vi tänkte träna lite lätt med boll och konor och sådär. Det kom omkring 42 stycken! Vi fick panik med våra bollar och konor! Men så småningom blev vi varma i kläderna och och fick någon sorts ordning på det hela och grabbarna och föräldrar hjälpte till med sitt intresse. Vi kom under dessa år tillsammans som fotbollslag att genomföra ett antal matcher och turneringar som man aldrig glömmer. I Anders och mitt lag spelade bland annat Rami Schaaban som sedermera blev landslagsmålvakt.

Anders Eriksson och jag ordnade varje år avslutningsfest efter säsongen för pojkar -75 på Sikgården då vi i laget åt lite godsaker och såg någon video. Den här teckningen på 75-orna gjorde jag i samband med en julavslutning.

Benny Holmberg

Bookmark the permalink.

Comments are closed