Anders Petersen. Det handlar om människor. Del: 1

AndersMFoto: Jonny Holmberg

Anders Petersen är en av Sveriges mest kända fotografer. Hans första stora serie Café Lehmitz (1967-1970) var det som satte honom på kartan.  Efter detta har han jobbat oavbrutet. För tillfället jobbar han med flera projekt samtidigt. Vilket man enligt honom alltid måste göra när man är frilans. Ett handlar om Stockholm. Där han  fotar människor från alla olika områden i staden.

”Det ska handla om Stockholm idag, människor i Stockholm, mångfalden. Vad händer i Stockholm just nu.” 

”…det handlar om människor, olika typer av människor, deras förmåga eller oförmåga att relatera till varandra och kommunicera, gemenskapen, brist på gemenskapen och allt sådant. Som är liksom en del utav våran civilisation, vår identitet som vi brottas med dagligen.” 

Stockholmsprojektet har varit på flera ställen runt om Stockholm. Alby, Fisksätra, Fittja, Rinkeby, Södermalm, Kungsholmen, Nobelfesten, Gröna Lund.  Han säger själv att han är intresserad av människor. Inte klasstillhörighet. Vi har träffats två gånger. Första gången träffades vi i Fisksätra centrum i somras. Projektledare för projektet är Angie Åström. 

Vad använder du för typ av kamera?

En amatör kamera, enbart med film sedan 20 år tillbaka. 

Du framkallar i mörkerrum?

Ja, d 76 samma film som för 50 år sedan, t. ex. Sedan gör jag kontaktkartor. Sedan har jag en god vän. Mikael Andersson. Han skannar mina negativ som jag valt ut. Där kommer den digitala delen in.

Men jag älskar det gamla tekniken. 

Berätta om det här projektet som är anledningen till att ni är här i Fisksätra och fotar.

Vi har hållit på i några år. Från början skulle det inte vara så stort eller så lång tid. Det har vuxit fram efter hand. Projektet har hela tiden varit för Liljevalchs konsthall. Det ska handla om Stockholm idag, människor i Stockholm, mångfalden. Vad händer i Stockholm just nu.

Det ska bli en bok, en utställning och en utställningskatalog.

Är det något specifikt ämne t. ex förort?

Allting är samma. Det är huller om buller.

Vart har ni varit?

Vi har varit i Alby, Fisksätra, Fittja, Rinkeby, Södermalm, Kungsholmen, Nobelfesten, Gröna Lund. 

Anders3Foto: Jonny Holmberg

Du har ju en tidigare serie från Gröna Lund. Är det något du har kärt?

Ja det har jag kärt. Alla sådana här platser där människor träffas och umgås. Det handlar om gemenskap. Det blir väldigt tydligt på sådana platser. Det blir som att man sätter ett förstoringsglas på människor. När man går till en sådan plats och stannar tillräckligt länge för att det ska bli tydligt.

Det var precis det jag skulle fråga. Hur gör du eller ni när ni går in i ett projekt? Hur tänker ni och hur närmar man sig människor?

Det som är fullkomligt avgörande det är att man säger vad man gör och varför man gör det och hur det ska visas, på vilket sätt. Man försöker alltså förklara helt enkelt rakt på sak ABC, hela alltet. Så att allting är fullkomligt klart och sedan hålla fast vid det. Sedan gör jag så att jag försöker få det involverade att titta på mina bilder innan jag gör något med dem. 

Vad som är fullkomligt avgörande och en plattform för den här typen av fotografering det är uppriktigheten i närmandet. Det är helt avgörande.

I ditt första projekt, Café Lehmitz. Tänkte du på samma sätt då?

Ja! Absolut! Det går som en röd tråd från sakerna jag gjorde -67 på Café Lehmitz i Hamburg till det som jag gör idag.

När jag tittar igenom bilderna så ser jag väldigt mycket skörhet och utsatthet. 

Ja. Jag gillar det ordet du använder! Skörhet. Det har varit en missuppfattning ibland att vill fotografera människor som är marginella. Vilket jag absolut inte gör. Utan jag fotar alla människor från olika sociala skikt i samhället men jag fotograferar ju inte vem som helst . Jag känner in mig själv i den människan. eftersom jag själv förmodligen är rätt så sårbar. Om man har fotograferat så länge som jag har gjort så är det ju inte bara det man fotograferar som är viktigt utan det är också det förhållandet man själv har till det man fotograferar. Om man har ett förhållande om man lär känna förhållandena kring människorna man fotograferar så blir det som ett självporträtt också. Man kan inte närma sig som en professionell yrkesperson bara. Det känns fel. Man måste närma sig som människa till människa. Så i själva verket så är jag inte så mycket fotograf. Om du ser på min utrustning så är den väldigt enkel. Jag vill inte att utrustningen ska skymma mötet liksom. Inte ta för stor plats och bli för viktig. Det är bara en liten del, men en viktig del naturligtvis.

Men då måste jag gå in på detta. När du gör t. ex Mental Hospital eller Prison. När man ska gå in i sådana sammanhang. Vilket kanske olika personer har gjort från olika håll kan man säga. Hur förhåller man sig?

Jag ska tala om för dig hur det var för mig. Anledningen till att jag gick in på ett fängelse eller på ett mentalsjukhus, det var att jag har människor i min omgivning som står mig väldigt nära som har varit i den situationen. Så jag har alltid undrat hur det var och det bästa sättet det är att undersöka själv och vara där. Jag försökte på olika sätt att hamna där. Det tog sin tid ibland. Det är det jag menar.

Om man nu skulle vara i den situationen och du kommer in. Hur reagerar man då?

Då skulle du först tänka vad har den här typen här att göra? Det är ingen stängd situation men definitivt så är den låst på något vis. Man börjar med att berätta lite om sig själv sedan börjar man fotografera lite grand . Sedan framkallar man bilderna och kommer tillbaka med dem och så ger man bilderna till personerna. Jag kommer ihåg hur det var på ekbacken t. ex. som var ett utav de ställena jag var på. Då var det folk som hade hela sina rum tapetserade med mina bilder, så att jag knappt kunde fotografera. Jag gick in i väggen efter ungefär fem månader. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt att hantera detta. Jag blev väldigt besviken på mig själv, för att jag hade bara tagit dramatiska bilder utav människor som skriker, människor som börjar slåss. Det är inte det jag vill göra. Så jag skämdes över detta verkligen. Så jag slutade att fotografera. Sedan började jag igen och sa till mig själv att antingen så skriver jag in mig själv på ett sådant här ställe eller så tar jag tag i det och försöker göra något av situationen. Sedan frågade jag om jag kunde få stanna lite längre över natten. Jag var där i två och ett halvt år. In och ut. Då öppnades en situation som gick att fungera i och då öppnar sig också en ny dörr när det gäller mitt fotograferande. Då bestämde jag mig redan från början att jag tar bilder huller om buller utav människor som är patienter och även utav människor som är personal, det spelar inte så stor roll. Det som är viktigt är att försöka ta bilder som för människor ihop istället för att isolera dom. Det blev som ett mantra för mig och en plattform. Där jag hela tiden försökte realisera och konkretisera i det bilder som jag tog. 

Sedan när jag valt ut bilder så hade jag sedan utställningar där på sjukhuset. Alltså små utställningar. Ibland bara på golvet och ibland på en vägg i rökrummet.

Hur många kommer ni att fotografera i Fisksätra?

Det är rätt många nu. Ja men det kommer bli fler. För det har ju varit så att när vi är hemma och fotograferar hos någon så säger de. Ja men jag känner den här på samma gata. Ska ni inte besöka den också?

Det blir liksom att grannar känner varandra. Så det är lite så vi fotograferar. Man börjar någonstans och så hamnar man någon helt annanstans.

Är fotografi politiskt?

Ja det är det väl alltid. Politiskt och filosofiskt. Jag skulle vilja säga att här i Stockholm är det i alla högsta grad politiskt. Då menar jag inte att det är partipolitiskt men att det är socialt baserat det är ”back to basics”, det handlar om människor, olika typer av människor, deras förmåga eller oförmåga att relatera till varandra och kommunicera, gemenskapen, brist på gemenskapen och allt sådant. Som är liksom en del utav våran civilisation, vår identitet som vi brottas med dagligen. Var och en på sitt sätt. Vi vill ha med många människor. Mångfalden är väldigt viktig och olika åldrar också.

Ska man ha en förutfattad mening när man går in i ett projekt?

Nä man ska vara så förvirrad som möjligt och oskuldsfull som ett barn. Ju mer oskuldsfulla glasögon du har desto bättre.

Man ska inte gå in och tänka att man vill få det till någonting? Nä så tänker inte jag. Det handlar väldigt mycket om stunden, tillfället, vad händer i mötet.

Man ska visa att man är nyfiken. Att man vill lära sig något. Det är ju en av anledningarna till att man plåtar. Man lär sig något nytt om människor, om Fisksätra, om papegojor, om Peru eller clowneri t.ex.

Har ni drömmar? 

Ja jag drömmer om att det här projektet för människor ihop. Det är själva grundtanken för mig i allt jag fotograferar.

Här kan ni titta på fler av Anders projekt och bilder. http://www.anderspetersen.se/

// Jonny Holmberg

Bookmark the permalink.

Comments are closed