Tankar dagarna efter – Robin berättar.

Jag ser vad alla skriver på sociala medier men kan verkligen inte förstå att jag faktiskt räddade liv. För mig, just då, kändes det som det mest självklara i hela världen: jag måste ner och försöka få upp mannen och hans hund. Det som förvånar mig är att jag reagerade så snabbt och att jag inte ens tvekade en sekund på att jag måste ner till vattnet. Efter att gästen frågat efter livräddningsutrustning släppte jag allt jag hade och sprang ner mot stranden.

Det var en helt vanlig söndag till en början. Jag och min flickvän vaknade upp i lägenheten och begav oss mot Saltsjö Pir. Hon fick jobbet innan och efter att jag rykt in en gång fick jag fler pass, så nu jobbar vi båda där. Den här söndagen skulle vara mitt fjärde arbetspass. Jag, Moa (min flickvän) och Maria gjorde i ordning inför brunchen. Jag såg fram emot det extra mycket då mina föräldrar skulle äta där för första gången. När vi öppnade portarna fanns det en rätt lång kö där av hungriga människor väntade på att få äta en väldigt god söndagsbrunch. Mina föräldrar skulle inte komma fören 14:00.

Till en början var det lite stressigt då alla människor kommer in samtidigt. Men det var ändå rätt lite folk för att vara brunch. Det kan ha att göra med att det var sportlov. Den sista beställningen jag tog var ett bord på fyra personer där en man frågade speciellt efter en stor Cola Zero med mycket is och citron. Vi hade inga stora men jag gjorde i ordning ett extra glas med is och citron så att han skulle kunna ta hur mycket han ville. När jag står i baren kommer det fram en man från samma sällskap och frågor om vi har någon livräddningsutrustning då en man ligger i vattnet. En annan kanske hade trott att han menade sjukvårdsväska men jag tänkte direkt på en livboj. Jag avbröt Maria som höll på med annat och frågade ganska stressat om vi hade det. Hon undrade varför jag ville veta det, och då sa jag att en man ligger i vattnet. Då bad hon några av gästerna som stod vid fönstret att ringa 112.

Vi sprang ut i korridoren för att leta om det fanns någon annan stans. Maria vek av vid museet och skulle kolla där medan jag sprang ner mot vattnet. Det ända jag tänkte på var att någon måste dit snabbt. Efter mig hade jag mannen som frågade om en extra stor Cola Zero. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte när jag sprang ner mot vattnet, men det var en rätt lång bit så jag hann nog tänka ett och annat. Vid vattnet låg det en eka, och mannen som var några meter bakom mig, föreslog om vi inte kunde sätta ut den. Jag försökte rubba den men den var fastkedjad i ett träd. Då såg jag ett orange rep som var fastbunden i kedjan. Jag knöt loss den, tog tag i en pinne och gick ut mot mannen som skrek på hjälp och att han inte orkade mer. Pinnen slog jag med i isen för att se att den var tillräckligt tjock. Tricket hade min flickväns pappa berättat om när vi gick ute på isen i Sigtuna i vintras.

Jag visste självklart att isen inte alls var tjock, det kunde vem som helst se. Det var bara en liten bit av hela sjön som var is och det var just här. Ändå hasade jag mig ut på isen. Isen hade inte hållit för oss båda så långt ut tror jag. Jag slängde repet mot mannen i vattnet som lyckades få ett grepp andra gången jag kastade. Gästen kom då ut och försökte hjälpa mig dra upp mannen. Vi försökte dra upp honom men ingen av oss fick fäste på isen och repet var väldigt kort och smalt. Sedan vet jag inte hur jag hamnade i vattnet men något jag lärt mig av att titta på överlevnadsserier på TV är att inte drabbas av panik utan försöka ta det lugnt. I det där lugnet lyckas jag ändå nästan direkt ta mig upp på isen, trots att isen gick sönder under mina händer. Jag la mig ner en gång till för att försöka få tag på mannen med repet, men föll i en andra gång.

Såhär i efterhand har jag tänkt på ifall jag borde försökt få upp mannen på isen istället för att själv tagit mig upp. Jag tror dock att isen var för tunn och att jag aldrig skulle kunnat få upp en man som väger lika mycket som jag på svag is på ett ställe där jag inte bottnade. Så länge han kunde hålla sig över vattenytan behövde jag inte hoppa i, tänkte jag. När jag kom upp andra gången såg jag att flera personer kom springande med en livboj. En annan sak jag lärt mig är att man ska ta av sig kläderna om man lyckas komma i så jag började ta av mig skjortan. Men sedan kom Maria med livboj och jag gick ut mot mannen. Jag la mig ner på isen och kastade livbojen till mannen, som inte riktigt orkade ta den runt sig men han kunde få grepp. Med hjälp ut av flera lyckades vi dra upp mannen.

Efter det slog det mig: hunden! Jag sa till en man bredvid mig att jag måste i och hämta hunden. Kommer inte ihåg vad mannen svarade. Mitt svar var: jag är ju redan blöt. Efter någon sekund la jag livbojen runt mig och hoppade i. Hunden hade lagt sig på rygg och var väldigt nära att drunkna tror jag, då den inte såg ut att ha någon kraft alls. Hunden flöt kanske 5-10 meter ut i vattnet. Efter att jag fått tag i hunden försökte jag att hålla huvudet över ytan medan flera hjälpte mig upp med livbojen. När jag kommit upp med hunden tog kökschefen Calle över. Jag tog av mig tröjan och fick låna en tröja av mannen som beställde Cola Zero. Då hade en ambulans anlänt och flera personer hjälpte dem att bära upp mannen till bilen. När jag kom upp till ambulansen ansåg dem att det var för mycket människor där så jag gick upp mot restaurangen, utan ord.

När jag kom in i restaurangen möttes jag av applåder. Alla hade stått på terrassen och sett allting. Jag fick en så konstig känsla. Folk kom fram och kallade mig hjälte. Vad ska man svara på det? Tack? Jag hade ingen aning. En sak vet jag nu i alla fall såhär dagarna efter: jag var med och räddade två liv.

TEXT Robin.

robin-livraddaren

Lånad bild av NVP. Foto Privat

Bookmark the permalink.

Comments are closed